En annan väg

Jag stod under taket utanför ICA och såg ut över den vattendränkta asfalterade parkeringen.
Det strilande, vassa vatten som ihärdigt föll från himlen kändes inte lockande någonstans. Omvägen jag tänkte ta hem från affären var numera utesluten, det var raka vägen som gällde för att slippa spendera mer tid än nödvändigt under den gråblå fallande skyn.
Som vanligt undviker man det man tycker känns jobbigt och oinbjudande, ett ösregn en halvkall vårkväll är inget undantag.

Jag tog steget ut från det skyddande taket och kalla regndroppar mötte genast mitt ansikte och sökte sig genom tyget på byxorna.
Men obehagskänslan kom aldrig, den liksom mera försvann i sig själv ju tätare regnet slöt sig kring mig.
Jag gick fortare och kände effekten av det allt hårdare smattret mot huden. Jag stannade och kände mjukare droppar leta sig in i mitt toviga hår, smeka min hårbotten och så småningom slå kullerbyttor ner i nacken på mig.
Jag gick lagom fort, slöt mina ögon och vände ansiktet mot skyn, sjöng högt för mig själv och kände känslan av att låta mitt inre krig rinna med det fallande vattnet ner mot trottoaren och vidare mot trädgårdar, gräsmattor och blomknoppar.
Naturens gång inkluderar allt. Istället för att dränka mig själv lät jag svallet och vågen av känslor bli till göd för det som växa skall. Den enes död, den andres göd.

De förutfattade meningar man har och de vägar och väder man undviker kan vara att göra sig själv en otjänst.
Man kanske oftare ska våga göra motsatt till vad man tror att man vill, brukar och behöver.
Ibland blir man rentav förvånad.

Frigiven.