Jag har mått som ett svin idag, inombords.
Jag har liksom sträckt mig mot någonting jag inte vet vad jävligt länge nu, utan att få nåt grepp.
Det är kämpigt att bara sträva jobba sträva, särskilt när man inte vet varthän.
Ringde till pappa, ville bara få ut allt.
När jag är här, i Kristianstad, känns allt annat så långt bort och fruktansvärt avlägset. Även om det är 50 meter bort eller 50 mil.
Trivs inte. Gillar inte. Bara gör.
Detta får mig att tänka idiotiska tankar om allt det som känns långt bort. Även om jag varit i Gullabo, Malmö eller Borås i en vecka så känner det, efter en dag i Kristianstad, att jag aldrig varit där och aldrig kommer komma dit igen.
Det är så förbannat hopplöst!
Är ledig idag med och det är så tankarna tar över och bryter ner mig. Jag sysselsätter mig så stor del av mitt liv just nu att jag egentligen är totalt utmattad inombords. Och jag letar hela tiden nya saker att ta för mig att jag inte ens kan uppskatta eller ta vara på det jag gör just nu, för ögonblicket. Jag missar alla guldkorn!
Bara för att jag har en rädsla för verkligheten och en rädsla för att bli själv med mig själv, en människa i en situation jag inte kan kontrollera.
Fan vad jobbigt det är vissa stunder.
Men så cyklade jag till stan och gjorde ärenden, köpte mig lite färgglatt nagellack och ett par billiga vita sommarsneakers, kom hem och satte på 3 Doors Down - Away fom the sun-skivan på riktigt hög volym och kände skräcken rinna av mig.
Där någonstans bland dunkande bas, rivande elgitarr och högljudda trummor fanns jag.
Precis som jag gjorde när jag var 16 och låg i solen i trädgården i Gullabo och mamma bad mig sänka oväsenet. Eller när jag körde på högsta volym på rummet och bara hoppade omkring och var så jävla förbannad. Eller när vi satt i bilen på vägen till Oslo och skrek sönder oss till Kryptonite.
Jag vet vem jag är och nästa gång jag glömt bort det vet jag vilken skiva jag ska sätta på.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar