Vallgraven ingen ser

Vi talade om mitt tänkande, analyserande och sätt att komma fram till egna slutsatser angående mig själv och mitt beteende.
Självinsikten och förmågan att kunna förstå vilka saker som påverkat och varför det blivit som det blivit.
Jag har alltid tyckt det varit så jobbigt och känt mig väldigt annorlunda. Besvärad av min egna djuphet som aldrig verkar nå någon bottnen.
Jag berättade att jag numera kan förstå de människor som inte orkar mer. Sina egna tankar. Att de inte känner att resten väger upp.
Och att det skrämmer vettet ur mig att jag kan känna så! Att det får mig att känna mig sjuk i huvudet.


Men hon uppmuntrade mig. Sa att jag var klok, och att jag inte skulle känna rädsla, för jag är ingen av dem som inte orkar mer, även om jag kan förstå dem. Det är något jag kan se som användbart i min karriär, vända det till något positivt.
Hon sa att jag är klok.
Att det är imponerande att jag, som så ung, bara 26, kan komma till såna här slutsatser. På EGEN hand! Att det snarare brukar handla om den dubbla åldern innan man kan förstå sig själv och sitt handlande på det här sättet, och då med en terapeut eller psykolog som hjälp på traven. Att de hamnat där för att deras kroppar lagt av, tappat orken pga. inre påfrestning.


Hur fantastiskt  det är att tänkandet och slutsatserna finns där i mig själv, alla de tankar som hon fått utbilda sig till att lära sig tänka. Jag har dem redan, och det gör att jag lika gärna skulle kunna jobba som terapeut redan nu. Utan att studera till det.
Hon sa att hon aldrig mött någon så ung, då medveten och att jag kan se det som en tillgång, inte ett problem.


Hon sa att jag har ett kvinnligt utseende och är jättevacker. Inte alls ser ut som en liten pojke. Att jag inte ska känna mig så underlägsen utan ta för mig och räta på min rygg. Visa vem jag är och inte bry mig om folks förutfattade meningar, eller MINA förutfattade meningar om folks tankar och åsikter.


Sån sjukt vettig människa, jag är så glad att jag gick dit. Hon var så förstående och bra!
Jag var tvungen att skriva upp dessa grejer och ta dem med mig, kunna gå tillbaka och läsa dem igen.Vilket värme och lättnad jag kände inombords över att hon sa de grejerna till mig. Jag kände mig så sjukt speciell och unik och bra, inte bara som den påfrestande människa jag brukar tycka att jag är, och tänka att andra tycker att jag är.
Måste hålla kvar vid det positiva nu!

Frigiven.