Ett år sedan idag

Från och med när jag blev sjukskriven i september 2012 och fram till juni 2013, ungefär, skrev jag dagbok på datorn nästan varje dag. Det jag skrev var så mörkt, ledsamt och, för mig ogreppbart och personligt att jag inte ville publicera någonting i bloggen då. Jag var så rädd för, och föraktade mig själv och mina tankar i den grad att jag inte ville dela med mig till nån.

Jag minns så tydligt denna dagen för exakt ett år sedan och tänkte dela med mig av texten jag skrev då.
Det var en dag som la upp exempel efter exempel på saker jag inte klarade av att göra längre. Jag var så nedbruten, besviken, rädd och kände mig fruktansvärt ensam, sårbar och värdelös.
Samtidigt, när jag läser, så är det en liten bit i mig som ständigt återkommer - en vilja att fortsätta.
Jag anstränger mig verkligen för att se de bra sakerna som jag då och då snubblar över. Jag försöker verkligen vara så positiv det går, mitt i allt det tunga. Och det viktigaste; jag söker mig till människor och platser jag känner trygghet på, även när jag mår som sämst.
Jag ville aldrig ge upp, och det gör mig såhär i efterhand väldigt väldigt stolt. För jag vet hur jäkla svårt det var att faktiskt inte göra det vissa stunder. För mörkret, när det är som mörkast, är inte bara väldigt mörkt, utan det är väldigt elakt också och innehåller ingen verklighet över huvud taget.

Jag vet att när jag satt och skulle skriva om denna dagen, då för ett år sedan, så ville jag verkligen inte känna efter mer. Allt kändes och helvete och jag skrev korta meningar som inte sa mer än nödvändigt. Jag ville bara göra det opersonligt så att det inte skulle kännas som att det var mig själv jag skrev om. Usch..
Here we go:

Fredag 26 oktober 2012

"Vaknade med olustkänsla, som vanligt.

Steg upp, ingen apelsin i kylskåpet, inget annat jag ville ha. Tidningen låg och såg oinbjudande ut på bordet. Skulle koka ett ägg, vattenångan brände mig, tappade ägget i kastrullen och det sprack. Glömde bort klockan, gulan blev hård.

Svarta tankar.

Duschade men de dåliga känslorna vägrade rinna av mig. Skrubbade alldeles för hårt med vassa skrubbhandskar. Inget resultat, kände mig fortfarande värdelös.

Torsås marknad idag, mamma och pappa skulle dit. Jag behövde klippningstid och gå på apoteket.

Bestämde mig för att hänga med, bara över lunchen, bara för en timma.

Jag beställde klippningstid. Jag gick på apoteket. Allt bra. Vi åt sen gick vi in på marknaden.

10 meter. Ingen fara, allt lugnt. 20 meter. Tjockare folkmassor, folk knuffas och trängs. Det suger till i magen. 30 meter.  Mamma och pappa stannar och pratar med annat par, jag tittar på. Har solglasögon på mig, ingen ser mig, ingen känner igen mig, jag är osynlig. Vill vara osynlig.

10 minuter senare och vi står fortfarande still – så osynlig menar jag inte att jag vill vara.

”Nä, nu får ni sluta prata”. 

Lite skämt i rösten, mycket allvar i kroppen. Den rycker. Den vill inte mer. Vad gör jag här egentligen, vad trodde jag?

Vi börjar gå igen, genom ettriga människor. Paniken stiger, jag vill inte, vill inte, VILL INTE!

Ber pappa om bilnycklar. Viker av bortåt samtidigt som jag får dem i handen.

”Vill du ha nånting?”

Nej!

Går så fort jag kan, snubblar, vinglar, försöker fokusera. Brinnande ögon bakom mina solglasögon.

Se mig inte, låtsas inte om mig, låt mig bara vara.

Öppnar bildörren och kastar mig i sätet. Sjunker ihop och släpper den tunga, hållna andan i golvet.

Gråter och sörjer ännu en händelse som blev för mycket. Ännu någonting jag inte klarar av.

Bläddrar bland numren på mobilen, måste få prata med någon. Kan inte hantera mig själv.

Ringer och hon svarar. Hon är lugn och trygg och lyssnar och värmer mig med sin röst.

Får prata, får släppa allting, får känna mig förstådd och normal. Säger allt de jag tänkt men inte velat yttra och kan sluta tänka på det. Kan vara realistisk. Kan andas normalt igen.

Mamma och pappa kommer till bilen och vi åker hem.

Lägger mig på kökssoffan och låter tankarna cirkulera.

Hur ska det här gå?

Ligger där tillräckligt länge för att tröttna på det. Hämtar datorn, gör te. Ska sitta vid bordet och skriva.

Telefonen ringer, stockholmsnummer. Ska jag svara? Ja, det gör jag.

En man. Ringer angående utbildning jag kollat upp. Vi pratar länge. Det känns bättre och bättre. Han säger att det jag är med om kommer gynna mig, kommer jag kunna använda mig av.

Han gillar mitt tänk, jag gillar deras upplägg.

Vi pratar länge, diskuterar. Ett litet ljus tänds. Det är möjligheten som visar sig.

Håller fast vid tanken, samtalet, känslan och avslutar skrivandet vid datorn för att låna grannens hund för en höstpromenad.

När man inte klarar att skapa sina egna avbrott är det viktigt att låta andra avbryta en ibland."

Frigiven.