Man måste peppa sig själv och våga lite!

Idag har jag gjort nåt sjukt helt jävla galet!
Eller, jag vet inte riktigt om den allmänna beskrivningen för det är just den jag använde, men för mig stämmer den in i alla fall.
Jag har nämligen STÅTT KLÄDMODELL idag!

Sedan ungefär en månad tillbaka jobbar jag halvtid på ett klädlager, till klädesmärket Bohemia, som finns här i Gullabo.
Erbjudandet om jobb som extraanställd kom exakt i samband med att deppen återigen började leta sig in i min kropp och knopp. Jag var för pigg för att bara kunna ligga i soffan hela dagarna, för rastlös för att nöja mig med en långpromenad och alldeles för frisk för att kunna njuta av så mycket ensamhet och sysslolöshet som mina dagar bestod av.

Samtidigt visste jag inte vart jag skulle vända mig.
Visst kanske jag kunde få hoppa in och jobba inom vården någon dag i veckan, men tillräckligt frisk för att ta ansvar för andra människor utöver mig själv kände jag mig inte.
Att se andra ha det jobbigt, slita med livet och må skit, när jag själv just nu försöker arbeta mig upp i min egna livssituation - det hade aldrig funkat.
Jag hade bara känt mig otillräcklig och velat ge och ge och ge all den där energin jag inte har.

Därför kom det som ett brev på posten att bli tillfrågad om jag ville jobba extra på ett klädlager, som faktiskt ligger bara 1 km från huset där jag bor. Ultimat!
Så, nu har jag jobbat halvtid i snart en månad.
Första två veckorna var jag helt förstörd. Det är ett ganska tungt jobb med mycket lyft och fysiskt arbete.
Efter att inte ha gjort eller klarat av knappt någon fysisk ansträngning alls på mer än ett år var det verkligen en tuff utmaning.
Jag blev deppig om kvällarna och helgerna för att jag var så fruktansvärt sliten. Eftermiddagarna tillbringade jag i soffan efter att ha lagt all energi på jobbet.
Men det gav mycket också. Samspel med andra människor, lite ansvar, känsla av att göra något meningsfullt, att jag behövs, har en plats. Att jag gör något om dagarna som kan påverka min framtid.
Jag vågade drömma igen, se framåt och ha ambitioner.
Min kropp har börjat vänja sig vid att arbeta lite smått. Jag har fått muskler och aningens uthållighet.

Så mycket av det jag insett och förstått det senaste året har satts på prov. Jag har fått planera min vila och sömn för att orka med det jag ska om dagarna. Jag jobbar med mig själv aktivt, peppar och tillrättavisar.
Det är så jäkla svårt! Och välbehövligt.
Jag vågar mera och känner igen fler och fler sidor av mig själv som poppar upp allt eftersom.

Det är inte bara bra, verkligen inte. Det är skitsvårt och tufft och jag får prioritera bort mina kvällspromenader för vila nästan var kväll.
Men! Jag går fortfarande på sjukgymnastik och följer numera ett styrkeprogram som jag orkar köra 1-2 gånger i veckan. Och det går framåt!
Jag går till min psykolog en gång i veckan och försöker bygga upp en inre trygghet och självkänsla.
Jag ser skillnaden mellan att söka bekräftelse från andra och att bekräfta mig själv.
Jag ser skillnaden i att känna sig älskad av andra när de säger vackra ord till mig, och att själv berätta för mig själv att jag är älskad.
Insikterna hoppar fram titt som tätt och jag försöker verkligen att praktisera dem i verkliga livet nu när jag äntligen har tillfälle att göra mer än att "bara" tänka.

Därför sa jag JA, när Sylvia på jobbet för någon vecka sedan frågade mig om jag kunde tänka mig att ställa upp som modell till nya kollektionskatalogen och kanske även nån annan gång, för "Jag tycker du har så fint ansikte!".

Jag, modell? Jag har aldrig ens tänkt tanken. Att bara tänka på att tänka tanken har känts så förbannat långt borta, alltid. Därför gör jag det!
Och idag skedde det! Tre set med julfestkläder skulle fotas och läggas upp på hemsidan/skickas ut till kunderna.
Jag var stel som en jäkla pinne, nervös som en hare och darrig som ett asplöv, när de första kläderna (som jag absolut inte trivdes i för fem öre) satt på, och jag stod där bland lampor, ljus, vita väggar och kamerastativ. Det var SKITLÄSKIGT och jag hade inte en aning om hur jag skulle stå, röra mig eller se ut över huvudtaget! 
Tänk - Relativt grabbig fotbollstjej räcker ut tungan och gör Rock'n Roll mot kameran GOES Romantisk, bohemisk med klänning-som-går-nedanför-knäna med klysch och bysch och alldeles för stora kängor, väldigt obekväm nästan 30-åring som ska se ungdomlig och vuxen ut på samma gång.
Men, det tog sig och på nåt sätt lyckades jag arbeta mig uppåt - Dvs; under andra och tredje klädseten körde jag STRIKE A POSE på eget bevåg hit och dit och upp och ner.
Rädslan ersattes i alla fall delvis av nyfikenhet och bus i blicken.


Jag skrattade för mig själv när jag kikade igenom bilderna i kameran och jag kände mig faktiskt stolt.
Tänk att jag gjorde det! Så jäkla modigt! Det var ju skitläskigt ju!
Såhär är det:
- Jag veeeet att jag inte är nån top model 2013/2014. Men de såg nåt hos mig och frågade om jag var på. Och istället för att säga Nej för att jag "inte har rätt" att säga Ja, för att jag inte ser ut på ett visst sätt, det var skitsvårt! Helt min kropp skrek att jag inte var rätt. Att jag inte var tillräckligt snygg, smal eller lång. Men jag sket i det och gjorde det!
Så himla coolt av mig känner jag!
Och vet ni vad?! När jag kollade igenom bilderna så fnissade jag åt de som var knasiga, fula eller konstiga och istället fokuserade jag på att det faktiskt var några stycken som såg riktigt bra ut! Jag var så fin, mina former var tjusiga, mina ögon utmärkande och mina ögonfransar så långa att de syntes på flera meters av stånd! Och det bästa av allt; min utstrålning fångades på bild.

Det var inget professionellt i denna fotograferingen what so ever. Varken jag eller fotografen hade gjort det förut. Men såhär känner jag ändå just nu:

FAN VAD BRA GJORT IDA EHRNBORG! Du kanske inte är Sveriges nästa TopModel, men YOU'RE A HELL OF A GIRL!

Glad och härlig bild på mig från ett soligt Callella, Spanien, i somras!

Jag ska sluta be om ursäkta för mig själv, sluta försöka vara bättre än jag behöver eller klarar av och bara försöka ta vissa delar av livet med en klackspark istället. Jag är inte störst, bäst och vackrast men det spelar ingen jäkla roll för jag är fortfarande jättefin, härligt och framförallt IDA! Precis som jag ska vara och precis som alla ni andra är menade att vara de ni är. Vi är bra som vi är och när vi förstår det tror jag livet är som bäst!
Frigiven.