Jag vet inte var jag vill vara, vad jag vill göra eller vad som känns bra eller dåligt överhuvudtaget.
Jag vet inte hur mycket jag orkar innan jag pressar på utbrändhetens gränser och jag vet inte heller hur mycket mer eller mindre jag borde anstränga mig om dagarna för att sova bättre om nätterna.
Gör jag för mycket? Är det därför jag vaknar massa, drömmer äckliga mardrömmar som gör att jag inte kan (eller vågar!) somna om på nytt utan att ha lamporna tända i rummet.
Det kryper i mig hela tiden och tankarna har börjat piska runt i skallen igen.
Jag försöker vara neutral och ge det lite tid. Försöker tänka på bra saker och försöker hitta lusten i mig, lusten att skapa. Lusten att umgås. Lusten att göra något överhuvudtaget. Och försöker hitta kärleken til mig själv.
Förra veckan var allt så förbannat bra att jag och min läkare tillsammans kom fram till att halvera min dos antidepp/sömnmedicin.
Jag käkar Mirtazapin sedan i våras. Varje kväll vid läggdags har jag svalt en tablett på 30 mg.
Det är så svårt att veta när man ska börja med sådana tabletter och nästan ännu svårare att veta när det är dags att trappa ner.
Det som är mitt största problem just nu har varit sömnen. Deppen har liksom bytts ut mot glädje på senare tid och det har känts så härligt. Visst hade jag kunnat fortsätta med pillerna trots att jag känt mig bättre, men grejen är att jag har upplevt rätt mycket biverkningar på dem också.
Extrem muntorrhet om nätterna och mornarna/förmiddagarna. Sjuka, extremt livliga mardrömmar. Myrkrypningar i hela kroppen om jag inte somnat i tid. Viktuppgång. Metallsmak i munnen, först bara vid stress men på senare tid annars också.
Listan kan göras längre men detta var de biverkningar som varit mest obehagliga.
Min läkare har lägligt nog forskat massa om dessa piller (han är sömnproblemsspecialist och har haft en egen privatklinik för just sömnproblem, samt näsa- och öron). Målet med undersökningen var att ta resa på hur många mg av Mirtazapin som egentligen krävdes för att hjälpa patientena att sova bättre.
Pillret har nämligen, förr, använts som endast insomningstablett. Numera används den som kombinerad sömntablett/antideppresiv medicin. Nu funderar man på att återinföra den för endast sömnen också, därför skulle de ta reda på hur mycket av den som då krävdes.
Resultatet visade att det bara krävdes 5-7,5 mg av Mirtazapin vid endast sömnproblem!
Jäkligt stor skillnad mot mina 30 mg/dag.
Alltså valde vi att minska min dos till 15 mg/dag (en halv tablett) och se hur det funkade för mig.
Så, här sitter jag nu, efter en vecka och undrar om det är mig det är fel på igen eller om mitt tillstånd är ett resultat av kemi.
Min psykolog sa att jag får ge det två veckor tills min kropp hunnit vänja sig.
Jag fattar att det kanske blir såhär. Det som är så jäkla jobbigt är att jag tvivlar tvivlar tvivlar på allt och alla hela tiden, framför allt mig själv.
Som att jag inte vet nånting om nånting eller någon. Som att ingenting är säkert och att allt påverkar allt, så jag verkligen måste tänka på precis varenda liten grej jag gör.
Är det någon som har erfarenheter av sån här medicinering, upptrappning och nertrappning? Hur reagerade er kropp och knopp?
Nån som varit/är utbränd och vet hur mycket man kan pressa sig själv?
Jag vill ut och springa, testa att jogga nån kilometer i skogen, men jag vågar inte för hur vet jag att jag är redo och inte blir sämre?
FAN vad jobbigt det är att hela tiden behöva tänka på att för varje sak man lägger energi på försvinner massa energi till annat som man kanske borde orka göra. Det går aldrig att bara hitta på något för att man känner för det, för det kommer ALLTID med konsekvenser. Man får hela tiden välja.
Jag kanske inte kan testa att jobba en kilometer, för då orkar jag kanske inte med jobbet och det är två arbetsdagar kvar den här veckan.
Kan kroppen inte bara läkas snart? Kan jag inte bara få träna och spela fotboll och springa som jag ÄLSKAR nån gång?!
Förlåt att jag är så negativ men just nu har jag verkligen inget annat i mig.
Solen skiner ute och jag vill så gärna gå ut. Men för att orka det och orka jobbet imorrn måste jag lägga mig och göra mindfulness kroppsscanning i 40 minuter först.
Fast jag inte vill eller har lust.
Jag vill inte ligga ner jag vill inte vila jag vill inte vill inte vill inte, jag vill ha energi och glädje och hög musik i öronen och jag vill springa i skogen med solen i ögonen! Jag vill inte ha det såhär mer. Jag vill känna mening igen.
Frigiven.
2 kommentarer:
Jag prövade den medicin du fått mot sömnproblem då den skall vara effektiv på person med PTSD vilket jag också visar symtom på men tog den tabletten och var totalt förlamad mentalt dagen efter och har därför gjort mig av dem dem. Har Imovane som insomning och sedan har jag vant mig vid mardrömmar och vakna varje natt. Väntar på hjälp! Upp och nertrappning tar tid och kroppen kan reagera på många sätt.
Lyssna på kroppen, det är ett helvete och vara utmattad. Det tar TID att lära känna sin kropp och ibland stjälper träningen istället för hjälper för oss som är totalt tömda på energi. Varit soffliggandes i två dagar nästan heltid och är så slut.
Okej, sådär har jag känt lite också. snacka med min psykolog idag om ångest som kommit tillbaka när jag trappat ner, att det känns som att jag ändå måste ta itu med det som ångesten skapas av (mig själv) och då kan jag likagärna jobba med det ett tag istället för att höja dosen igen. har försökt få lite distans till mig själv nu och säga till mig att ge det ett par veckor.
förstår vad du menar med att man vänjer sig vid att vakna och vid mardrömmar, men det ska man ju inte behöva göra!
ja, det suger att träning kan stjälpa. folk säger så ofta till mig (tom läkare) "men varför tränar du inte, det blir man ju glad av", de fattar inte att det inte GÅR. att det bara blir värre. hoppas din soffperiod går över snart och att du får lite energi så du kan njuta av helgen.
läste lite i din blogg och känner igen mig så mycket i allt.
detta är så jävla svårt och helt åt helvete många ggr. men vi SKA klara det! tack för att du skrev, betyder mkt att känna igen sig i andra och få höra deras stories.
kramar
Skicka en kommentar