Att hantera en besvikelse

Jag kom in på en kurs jag sökt, den startade denna veckan.
Böckerna var lånade och redo att öppnas när jag satte mig framför datorn igår för att kolla in mitt nya konto på Luleå tekniska.
Kursen är på distans, är på 7,5 poäng och heter Arbetsmiljö och stress.

Jag fastnade för den direkt när jag kikade runt bland fristående kurser i höstas.
Det bästa var att den var på halvfart och därmed sträckte ut sig på 10 hela veckor!
Den handlade om stress och kroppens reaktioner, det jag gått/går igenom och så mycket mer. Tänk vad jag skulle kunna lära mig, samtidigt som jag faktiskt skulle ha fördel av min egna utbrändhet och förstå på ett djupare plan.
Och uppå detta skulle kursen påfalla i samband med min flytt till Borås, så jag skulle kunna ta det lugnt och inte känna jobbhets de första veckorna i den nya staden, utan jag skulle ta det lugnt, sitta hemma och plugga i min egna takt (eftersom tiden och kursen tillåter det!) och bara låta saker falla på plats.
Jag sökte kursen och kom till min stora glädje in!
Stolthet, nyfikenhet och spänning. Äntligen kunna göra någonting som tar mig framåt. Något som inte handlar om att bara göra just nu för att det är det enda jag fixar, utan något jag valt själv och som jag faktiskt kommer ha nytta av.
Jag har sett fram emot detta så mycket!

Igår, efter jobbet, när jag loggade in på kontot på min nya skolas hemsida och började klicka mig runt fick jag ganska snabbt en klump i magen.
Varje länk jag klickade på öppnade ett nytt fönster, och i varje nytt fönster fanns nya länkar att klicka på och nya fönster att öppna.
Jag är inget snille på datorer men vafan, jag är uppvuxen på 80-talet, jag kan grunderna. Jag har läst datakurser i skolan och mer än så ska man väl inte behöva kunna för att läsa en distanskurs?!

Mina förväntningar var att få hänvisningar till sidor och kapitel i böckerna, ett antal uppgifter och så småningom en sluttentamen.
Men, här var det grupparbeten till höger och vänster! 80-100 pers läste kursen och alla skulle sitta på föreläsningar över nätet förmiddagar två gånger i veckan, och då, samtidigt som föreläsaren snackar, kunna flika in med kommentarer och frågor via webcam, microfon och chat. Flera moment på samma gång alltså.

Det fanns inga hänvisningar och var man behövde gå in och kika för att hitta information, så jag chansade runt lite och till min stora skräck fanns det gömmor överallt.
Fem utlagda powerpoint-föreläsningar här, tre stycken där. Information om gruppindelningar hit och dit och anvisningar om att diskutera med sina grupper i webcam.
Redan två upplagda uppgifter att vara klar med denna veckan i det hörnet, några till tills nästa veckan i ett annat.
Fy fan.

Någonstans här kollapsade lägligt nog min dator och gick inte att starta igen.
Då hade jag redan försökt organisera ihop en mapp med scheman, föreläsningar, grupparbeten, videosamtal (två timmar långa allihopa) osv osv.
Kursen har då varit igång i två dagar. Två jävla dagar.
I klang med min dators kollaps började min kropp sluta fungera den också.
Andningen blev stötvis och skedde bara i bröstkorgen, klumpen i magen gjorde ont och huvudet snurrade så jag fick sitta och blunda, samtidigt som tårarna började rinna.
Söndrig dator och tusen saker att göra.
Jag försökte starta om en gång till - det gick i fem sekunder ungefär sen smäckte det till och allt blev svart.

Ja, jag fick en panikångest attack och min dator är sönder.
En panikångestattack för första gången på jag vet inte hur länge.
Det var som i början, när jag skulle köra till Karlskrona för att ta tåget till Kristianstad och träffa min kurator.
Jag hittade ingen parkering i K-na och fick panik. Jag kunde inte tänka. Gråten kom hejdlöst och till slut tvingade pappa mig, över telefon, att ställa in min kuratortid och vända hemåt. När gråten lagt sig.

Jag ska köpa en ny dator i helgen, vi har löst det med pengar här hemma och kommit fram till en deal.
En dator behöver jag i vilket fall, nu när flytt och jobbsökande kommer. Och i andra syften också såklart.
Men den här kursen... det går inte.
Jag ville inte förstå det igår för jag ville så gärna klara nånting igen. Nånting vanligt.
Jag ville kunna jobba i hemtjänsten och samtidigt ha foten inne i nånting annat, i min framtid.
Men hur hållbart är det när man sitter med panikångest det första man gör?! Det är ju inget bra tecken, som pappa sa.

De fick nästan tvinga mig, mamma och pappa, och tur är väl det, för idag fattar jag att de har rätt.
Erik sa igår i telefonen att det är klart att jag inte ska läsa kursen, den var ju ingenting som det jag hade hoppats och förväntat mig att den skulle vara.
Medan jag satt och kände mig så jävla misslyckad, kass och besviken på mig själv.
Då blev han irriterad och sa att det är ju kursen jag ska vara besviken på, inte mig själv.

Jag erkände för mig själv och honom att det kanske var lika bra. Att prestationsandan redan tagit form inom mig som en liten djävul, redan innan kursen startat.
Jag hade redan bestämt mig för att allt under VG var dåligt och att jag ville glänsa. Känna mig duktig.
- Du ska för fasen inte tänka så, sa Erik, du ska ju fokusera på att bara klara kursen i första hand!

Ja, kanske det. Men det kunde jag inte. Vilket är tecken nog för att jag inte ska göra den.
Jag är inte redo än, uppenbarligen.
Sedan sa alla här hemma, och Erik i telefonen, att jag skulle fokusera på att jag faktiskt klarade EN HEL arbetsdag igår!
Jag tänker att det är jävligt lätt att säga, men det är inte lätt att känna. Jag vill mer än så. Jag vill vara på väg till ett jobb jag verkligen vill ha, inte nåt jag får göra "så länge", när jag inte ens vet hur länge "så länge" är.

Fan vad det här är svårt ibland.
Men, jag vet... jag fixade faktiskt att jobba en hel dag. Och det var inte så dåligt.
Utbrändhet kan dra åt helvete. Distanskurser med orimliga krav och idiotiska upplägg också.

Frigiven.