Shoppinghjälp och smakråd sökes!

Den här:

har jag tänkt att bära upp med

den här:

den här:

den här:

eller

den här:

Möjligtvis kanske den här:

men då i en storlek för stor (M), eftersom inget annat finns kvar, tyvärr.

Alla klädesplagg är märket Pieces, funna på www.pieces.se.

Lägg ett par converse eller sneakers till det här, samt en sweatshirt luvtröja med dragkedje (troligtvis ljusgrå) och jag kommer känna mig i hamn med mitt obligatoriskt rufsiga trollhår och bus i blicken.

Tjejigt med en touch av awesomeness skulle jag vilja kalla det.

MEN!

Jag har inte råd att köpa alla topparna. Kjolen är given och skorna har jag redan, men jag kaaaaaan inte välja vilka toppar -minst en, högst två, som allra mest tre- jag ska köpa till.

Snälla snälla kan ni hjälpa mig, min beslutsångest äter upp mig!

Vad tycker ni blir snyggast och vilket tror ni jag äger mest i?

Ni får valfri (inom rimliga gränser OF COURSE) tjänst i utbyte!

Peace!

Frigiven.

Dagens look-alike:

Ida?

Yohio?

"Är du Yohio? Du ser ut som Yohio!!!"

Jaha, eh, tack… antar jag.

Men bättre än gårdagens:

- Min morbror kommer skada dig så du blöder

- MIN PAPPA OCKSÅ!

- Ja, och vi ska putta dig ut genom fönstret så du börjar blöda och så kommer du döööö!

Jag tänker inte skriva vad jag svarade, men jag har upptäckt att det är en ordentlig prövning att försöka tala vissa barn tillrätta. Dessa två hade kastat klossar på sina kamrater.

Som tur väl är får man även kramas, teckningar, pärlplattor och fina ord från både barn, personal och föräldrar.

Jag tror det är väldigt nyttigt för mig att prova på det här att arbeta med barn. Jag försöker alltid tänka att allt jobb med människor, i olika åldersgrupper, ger mig väldigt mycket som jag kommer ha användning för när jag hittat min plats i yrkeslivet. 

Men jag är fortfarande INTE lik Yohio. Som tur väl är har jag världens bästa svar så fort nån unge säger nåt sånt här:

- DU kan va Yohio!!!!!!

Frigiven.

Vintern rasat ut!

Visst har man väl sätt både snödroppar och krokusar sedan februari i år, men de är så luriga de blommorna. Ivrigheten i dem gör att de ibland kikar fram även om våren inte ens är nära.
Jag älskar när de poppar upp, det ingerförhoppningar om vad som komma skall, det är bara det att man vet att det är ett tag till innan det är på riktigt.

Denna vintern har varit konstig, man har liksom gått sedan i november och bara väntat på minusgraderna och kylan. Nu är vi inne i mars och jag kan bara minnas en veckas minusgrader och djupsnö.
Inte för att det gör något, förra årets vargavinter gjorde mig nöjd för några år framöver. Men, jag har inte riktigt vågat tro på våren, trots de solskensdagar som omfamnat oss på senaste. Inte förrän idag, när jag såg dessa på min skogspromenad:

Tussilago i massor!
Och inte nog med det, några hundra meter efter så möttes jag av årets första citronfjäril.
Då sprack mitt leende riktigt ordentligt vill jag lova. Jag till och med började följa efter fjärilen dit den flög, bara för att jag ville fortsätta få vara i dess närhet!
Tills en gubbe med hund kom och tittade på mig som om jag var en idiot..

I vilket fall, årets första citronfjäril, det är alltid en stor milstolpe för mig. Ett tecken på att våren verkligen är här. En av årets topp 10, alltid!

Nu har jag slagit mig ner vid matsalsbordet, redo med papper och penna. Nu ska denna fina fjäril ritas av och bli den första av många egentecknade fjärilar att pryda våran vardagsrumsvägg. 

Ett litet mission of mine med, för mig, mycket klart syfte. Kreativitet som skapar meditation, en stund i mindfulness och inte minst något vackert att ha på väggarna. 

Mitt HC Andersen-motto, som jag även har här som sidotext i bloggen är ju:

Living is not enough, said the butterfly. 

One need sunshine, freedom and a little flower.

Amen to that och det är därför jag älskar fjärilar och alltid har gjort!

Frigiven.

PT-timma och solig regnstad!

Idag ska jag på min andra PT-timma (för 600 spänn, it better be good!).
Förra gången snackade vi mest och gick igenom fakta, frågor och mitt nuvarande skick.
Jag fick en hemläxa där jag skulle gå tre varv runt sjön vi har här intill, rundan är 1,3 km lång och jag skulle ta tiden.
Jag var rätt orolig för att inte klara tre varv faktiskt, förra veckan var så hektisk. Nyinflyttad och hade massa saker att fixa med, uppå det fick jag första jobbdagarna, ons-fre, också.
Så när jag väl, på fredagen, skulle gå mina tre varv ställde jag in mig på två istället. Aldrig att jag ska pressa mig att gå tre bara för att bevisa nåt.
PT:n är väl medveten om min prestationsångest och sa väldigt hårt och tydligt att det ger mig ingenting att försöka bevisa något för henne, hon bryr sig inte ett skvatt nämligen. Haha, för en inbiten presterade sved det att höra, det ska jag erkänna. Men samtidigt var det viktigt att hon sa det också, annars hade jag varit där igen.
Målet med att gå var att komma in i en härlig lunk, sa hon.

Efter 1,5 varv var jag helt färdig och bara längtade efter andra varvets slut så jag kunde dra hem och somna i soffan. Jag tror att det var den tanken som fick mig att slappna av och bara hänge mig, för när andra varvet var slut så kände jag inte längre att jag behövde komma hem så desperat som det kändes för en liten stund sedan. Andra andningen hade kommit för att hjälpa mig!
Jag gick ett varv till.
Sen drog jag hem och välte mig i soffan. Nöjd och glad och stolt.

Idag skiner solen här i Borås. Himlen är blå och det ser varmt ut, här inifrån.
Vädret har ändå varit på min sida, tycker jag, sedan jag kom upp hit. Av alla gånger jag hälsat på Erik så kan jag inte minnas att solen skinit såhär mycket på en vecka som den gjort nu.
Det är i alla fall väldigt tacksamt och det luktar vår i luften.

Nu ska jag göra mig redo för träning och gym. Ska jag vara ärlig så längtar jag mest tills passet är slut så jag kan gå ut på en rejäl skogspromenad i solen.

Min mobil går inte att synka med min nya mac-dator, därav mindre bilder än vanligt.
Jag ska försöka fixa det där i eftermiddag eller nåt, så jag kan visa lite hur vi har det här!
Tråkigt med bildlös blogg ju.
Jag bjussar på en webcambild nu för sakens skull, me and mah watterbottle taggar träningspass och solskenspromenix! (nej jag har inte sprungit göteborgsvarvet, jag har bara stulit flaskan!)

Ha en härlig dag!

Frigiven.

Night of passion - not

Fan vad rädd jag var i natt!
05.11 vaknade jag med ett högt andetag, andfådd och vettskrämd. Kissnödig som få var jag också men vågade inte ens gå till toaletten!
Jag ska berätta..

När Erik och jag kom till vår lägenhet, ensamma, för första gången så hängde det ett jättekonstigt,  halsband på en av de höga golvlamporna.
När vi flyttade lampan förra veckan så tog jag halsbandet och la i en låda. Igår, när vi kommit tillbaka från en helg i Gullabo och satt i soffan och pöste, upptäckte jag att halsbandet numera låg på en hylla ovanför TV:n.
Jag frågade Erik om han lagt det där och i så fall varför.
Han fattade inte vad jag pratade om, så jag visade honom halsbandet och sa att det hängde på en lampa när vi flyttade in och att jag la ner det i en låda. Sen frågade jag igen hur det kommit upp på hyllan och varför?!

Jag såg på honom att han uppriktigt inte visste vad jag babblade om och att han inte ens sett halsbandet innan och än mindre lagt det längst ut på hyllan. Lika mycket som han såg på mig att jag började noja till det rejält i mitt lilla huve, så till slut sa han:
- Jag kanske har flyttat det, men glömt bort det. Jag kanske trodde det var ditt?!

Jo visst, hittat det i en låda (full av dukar, big risk att han varit i den och härjat), tagit upp det, trott att det var mitt (not my style, om man säger så) och sedan lagt det längst ut på en hylla full av vinflaskor och champagneglas.
Jag la tillbaka halsbandet i lådan igen och sen tog min fantasi vid. Ända in i drömmen.

Jag drömde att det stod en kvinna vid min sida av sängen, hon viskade mitt namn om och om igen, och massa andra saker jag inte minns.
Jag hade dragit täcket över huvudet och hon ville jag skulle ta bort det.
Det var hennes halsband och det skulle inte ligga i nån låda, det skulle vara framme, så man såg det.
När hon försvann satte jag mig upp i sängen, väckte Erik och berättade för honom. Då började det banka och låta i köket, sen närmade sig en stor skugga av en man med tunga steg.
Vi höll på att pissa på oss och jag tog upp telefonen för att ringa på hjälp och skuggan kom emot oss i världens fart. Han ville inte väl, om man säger så.
Vi insåg att dem vi hyrde av hade låtit bli att berätta att lägenheten var fett hemsökt, att halsbandet var tvunget att hänga framme och orört. Nu hade jag flyttat på det och det hade tagit hus i helvete.
Detta var första natten av ett halvårs haunted house-nätter.
Ångest.

Jag skippade efter luft när jag vaknade och Erik vaknade han med, märkte att jag var skiträdd och klappade och kramade mig.
Inget hjälpte, jag var övertygad om att det var en sanndröm. (Har inte helt kommit över det än jag kan säga..)
Uppå det höll jag på att kissa på mig och till slut erbjöd sig min fina fina fina fina pojkvän att följa med mig till toaletten. Klockan fem på morgonen. När han skulle upp om två timmar. <3 p="">
Så, vi kissade och sedan följde han med mig fram till hyllan i vardagsrummet för att kolla om halsbandet återigen låg på hyllan.
Skakande insåg jag att det inte gjorde det. Puh. Och vi gick och la oss igen.
Eller, Erik la sig. Jag tvingade mig själv att vara vaken, för jag ville inte drömma mer hemskt.
Det funkade i typ en timma, eller tio minuter. Tidsperspektivet är inte det bästa mitt i natten när man just insett att man lever i ett haunted house.

Nu är det lugnt dock.
Däremot kunde jag inte låta bli att berätta om händelsen för psykologen, när han ringde mig nyss (vi kör våra sessions via telefon nu i början). Hans reaktion blev tystnad och jag är nu ganska övertygad om att han inte tror på spöken.

Dr Phils min, när min psykolog berättade för honom att hans patient Ida Ehrnborg tror på spöken också...

Jaja, då vet man det i alla fall.
Och jag vet att Erik är så himla fin. Tänk att han gick med mig på toaletten klockan 5 på morgonen, för att jag var rädd efter en mardröm. Aww!
Anyhow, jag återkommer med en fortsättning om en sådan tillkommer. Men jag hoppas jag slipper. Hua!

Frigiven.