När livet suger balle

Idag hade jag sovmorgon, en efterlängtad och behövlig sådan.
Jag la mig igår kväll med gott humör och med en bra känsla, ändå vaknade jag idag, i samband med att killen steg upp och skulle till jobbet, med en stor hård, ond klump i magen.
Fruktansvärt ledsen, nedslagen och full av ångest var det första jag gjorde på morgonen att börja gråta.

Detta var vardag tidigare men har hållit sig undan ett tag nu.
Jag flyttade upp till Borås friskare och mer välmående än på länge och nu får jag erkänna att efter 1,5 månad har jag sakta, lite i taget, börjat känna mig mer och mer ostabil.

Jag vet inte om det beror på för mycket jobb, stor omställning eller att jag inte har något direkt umgänge här. Det kan vara en kombination av alltihopa. Det känns i vilket fall jäkligt tungt just nu.
Min desperata längtan efter ett friskt och normalt liv har kanske förblindat mig och hjälpt mig blunda för allt det som varit lite jobbigt och tufft med den här flytten.
Jag har glatt mig över nya jobb och gymkort och genomförda träningspass och ignorerat att jag kombinerat allt detta alltför ofta, på alltför hög nivå.

Jag vill inte sakta ner, jag vill inte vila, jag vill inte ta ett steg tillbaka.
Jag vill öka, jag vill vara energisk och jag vill mera, mycket mera.
Men så kommer då smällen, stoppet. Väggen som aldrig försvann, som bara hamnade lite längre bort. För att man ska se den, ana den, känna dess närvaro och akta sig noga. Skymta den bakom buskarna och veta att avståndet är till för att hållas.

Jävla skit också.
Jag kan ta tröttheten, det har jag sagt förr. Men jag kan fan inte ta att vakna, gråta och känna att världen faller sönder och att det är på grund av mig. Att jag förpestar och tar upp andras tid med mitt jävla sjukdomsbeteende.
Jag kan ta tröttheten. Men jag kan fan inte ta att min pojkvän tröstar mig och säger fina du, min allra finaste och att det första min skalle tänker är "varför säger han inte att han älskar mig så ofta som förr? säger han såhär för att slippa säga att han älskar mig???"
Jag pallar inte med den skiten!
Den dåliga självkänslan som matar en med hat och misstro.
Som säger att det finns andra, bättre. Ta dom, ta dom!
Och sen letar efter nån slags verklig, fysisk sanning kring det jag själv hittat på.
Fan ta det här!

Vad ska jag göra? Vart ska jag vända mig?
Jag trodde det var på väg till något bättre nu, men bakslagen tar aldrig slut.
Min psykolog finns 30 mil bort och jag behöver något här, jag vet det. Men var finns det? Vem kan hjälpa mig egentligen? Jag kanske alltid kommer vara såhär sjuk i huvet, mentalt ostabil och ständigt ifrågasättande.

Jag vill vara den glada skrattande Ida, alltid omgiven av goda vänner och med härliga aktiviteter på schemat.
Vännerna är utspridda överallt och här sitter jag, i Borås, en ny stad, inga vänner och ingen kraft att ens kunna engagera mig i nån aktivitet alls.
Det är inte såhär jag vill leva mitt liv.
Det suger faktiskt balle.


Frigiven.