Nu ska jag göra en sak klar för er där ute; ni deprimerade människor som anser er vara "olyckliga".
Lycka är, om kanske en aning underförstått, inte nutid utan dåtid.
Alltså inte någonting man är utan någonting man var.
Varför?
- Människan är ett kräset och bortskämt väsen. Hon ser hellre nackdelar och problem i livet än medgångar och fördelar.
Allt blir så mycket enklare då man inte behöver kämpa och anstränga sig.
(Inte i längden men det är vi för korkade för att förstå)
Vi tolkar ofta situationer och kommentarer negativt även om de till 90% innehåller något bra.
Synd men sant.
En människa kallar sällan sig själv "lycklig". Däremot har hon väldigt lätt för att ge den titeln till andra.
Grunden bakom detta är det underbara ordet avundsjuka som intar en Topp 5 - placering i listan "En människas 10 sämsta egenskaper".
(Äsch, få inte dåligt samvete, var och en av oss är ständigt avundsjuk på någon eller något i vår närhet. Det ligger i vår natur)
Men när vi nu har så svårt att se det positiva i saker och ting, hur vet vi då att lycka ens existerar, när vi hela tiden säger oss aldrig uppleva det?
I'll tell you my version:
Man ser tillbaka på tider som flytt. Veckor, månader, år som bara försvunnit.
Kvar i ens huvud finns bara allt det fina och vackra. Vi lever ut våra minnen i uttryck som Guld och gröna skogar och Allt var bättre förr.
Självklart var det inte så, det är bara det att allt annat är jobbigt att komma ihåg så det förträngs.
Det halvåret du spenderade kvällarna med att fälla tårar över "Ditt Livs Kärlek" som dumpat dig -och by the way betett sig som ett svin- minns du inte.
I ditt huvud lyser bilder av skratt, närhet och pirr i magen.
"Allt var perfekt. Varför tog det slut egentligen? Jo just ja, vi gled ifrån varandra.."
Så låter det nu.
Eller låt oss ta skoltiden som ett annat exempel.
Alla jävla läxor som tog upp hela kvällarna. Lärarna var äckliga och luktade illa.
De fula småkillarna som hängde i korridorerna och visslade så fort de kände kvinnlig doft.
Och inte minst cementväggarna och de ihåligt ekande klassrummen som, bara man tog steget över tröskeln till dem, fick en att somna.
"Äh vadå, skoltiden var ju den bästa tiden. Massa vänner, fest flera gånger i veckan, inget jobb utan bara glida. Guuud vad jag längtar tillbaka!"
Två simpla exempel av miljoner.
Ingenting är 100% bra. Och om det ett ögonblick i livet skulle vara det för någon så skulle samma situation antagligen vara 100% jävlig för personen bredvid.
Att uppskatta nuet och leva efter Carpe Diem är en eftersträvan hos många.
För att behärska uttryckets innebörd tror jag att man måste varit med om såpass många dåliga upplevelser så att man, varje gång det går nedåt för en, helt enkelt vet att det ALLTID kan bli värre.
Att försöka hålla humöret uppe är inte så lätt alla gånger. Speciellt inte när det känns som att precis a l l t i n g går emot en.
Men faktiskt är det så att så gott som allt dåligt för något gott med sig.
Kanske är det svårt att förstå just då händelsen inträffar men så småningom brukar det ofta dyka upp ett ljus, om än ett litet.
När man insett detta har man kommit en bra bit även i livet.
För det är faktiskt så att Livet är en lärare och vi är dess elever.
När vi lärt oss uppskatta de små ögonblicken i vardagen, först då lever vi på riktigt.
Idag har jag avancerat..
Jag lyckades knäppa upp min BH med endast en hand (och det är fanimig inte lätt).
Fatta hur kunglig jag varit som man just nu!
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar