Mer än så?

Vad har man rätt att begära egentligen?
Hur pass mycket kan man kräva att få gratis i livet?
Vart går gränsen mellan det som borde ingå i ens vardag naturligt (det som vissa får serverat på silverfat medan andra får kämpa som idioter för det) och det som man aldrig ens har en chans att komma i närheten av?
Jag vet inte.
Och det stör mig så ofantligt mycket att inte veta, att inte veta vad jag ska kämpa för.
Vilket det är någon mening att försöka nå.
Jag vet inte vad som ligger i min räckvidd eller vad jag är kapabel till.

Tänk om man missar flera år på att lägga ner hela sin själ i att vinna något som man inte ens är benägen till, slösar dyrbar tid på att omedvetet vara helt fel ute?
Samtidigt som alla de saker man skulle klarat av, som var menade för en, bara smygit förbi och aldrig kommer passera ens väg igen.
Utan att man vet att det faktiskt, en gång, fanns någonting där ute som man skulle varit bra på.
Istället har man för längesedan grävt ner sig och vant sig vid tanken att man är en hopplös människa som egentligen inte är till för någonting annat än utfyllning i andras vardag.

Även om det, för alla, egentligen bör vara mycket mer än så.

"Du kan göra vad du vill och du kan få vad du vill, bara du bestämmer dig att kämpa för det"
Eller?

Frigiven.