I.E. Waldner

Farfar längst ner till vänster

Oh yeah baby, that's how the story goes!

Haha, jag är värsta kaxiga nu va, mhm mhm mhm ;-)

I eftermiddag/kväll blev pingisbordet äntligen färdigmonterat på jobbet.
Det var Jörgen, Otto, Thomas och Klaus som stod och spelade medans jag jobbade.
Söta och vänliga som de är placerade de sig väldigt väldigt nära mig så jag både kunde se och höra hur kul de hade.
Medans jag jobbade.
Och jobbade.
Och jobbade.

Till slut var jag så avundsjuk och sur så att jag gjorde klart mitt och därmed var beredd på att sticka hem.
Alla var ju typ kungar på pingis och uppvärmda och allting så jag skulle inte ha en chans ändå..
Hatar att förlora och ännu mer hatar jag att vara sämst på någonting. När andra ser.
Usch..

Well well, suget tog övertaget, jag bet i det sura äpplet, svalde stoltheten och lirade en match.
Så fucking freaking kul, jag till och med vann!
Wihuuu haha snacka om goa gener, thanx pappa och farfar!

Först Thomas och sen Klaus. Och efter typ en miljon försök kickade jag Ottos ass också :P
Haha, det värsta var att han lärde mig knep som jag senare använde mot honom..

Hihi det var så kul att spela igen, det var skitlängesen ju!
Längtar tills farsan kommer för då ska han och jag lira som sjutton.. måste träna upp mig tills dess så jag kan ge honom lite av en match åtminstone.
Det värsta är bara att bordtennis verkligen var HANS sport, trots att han va rågo i fotboll.
Lilla pappa, jag önskar jag var så duktig som du i sport, det hade jag gillat.. :)

Farsan, ung och rask, på bild (- en inte alltför smickrande sådan)

Jag har den tröjan hemma i min garderob i Gullabo. Brukade ha den på gympan ibland.. finns inte många av den and you've got to be earn it!

Lyssnar på Storm med Lifehouse på repeat nu för andra kvällen i rad.
Jikes, i början tyckte jag den var nada och ingenting men nu älskar jag den. Så himlans fin låt.
Borde inte dom komma med ett nytt album nu snart förresten? It's about time..

Jag tycker inte om att ni bråkar så mycket där hemma..
Varför kan ni inte bara komma överrens, ni har ändå varit tillsammans i mer är 30 år.. det borde inte vara så svårt?
Om det krävdes två jävliga ungar i huset för att hålla samman familjen är det sorligt.
Sure, ni är olika och det är svårt.. men jag vill inte att ni ska tro att det är en nackdel.
Olikhet ger ju bara ännu mer anledningar till att ta för sig av varandra.
Lära och våga testa saker man annars kanske aldrig velat eller vågat.
Ge och ta.
Att vi är "den lilla lyckliga familjen" vet jag mycket väl är inbillning. En fantasi som jag lyckades hålla fast vid väldigt länge.
Tills.. ja. I vilket fall vet jag att läget inte är så, men ni är ment to be. Fattar ni inte det?!
Ni kompletterar varandra och två människor kan omöjligt gå igenom så mycket tillsammans utan att komma varandra närmre.
Man kan ju också hamna snett och glida isär i och för sig.. men NEJ!
Ni måste bara lära att mötas på halva vägen.
Ibland får man göra saker som man kanske inte uppskattar själv.. just för att göra någon annan glad eller för att undvika en konflikt.
Envishet ger inte bara gott utan leder lika ofta till trubbel.
Belive me, I know..
Jag fick den jag med och när ni nu för vidare såna problematiska egenskaper till mig får ni fanimig bete er som de föräldrar ni är och visa hur man handskas med det.

Jag behöver er tillsammans, Jonna också. Och allra mest Ni själva.