http://www.youtube.com/watch?v=W6K--T2LfPM
Satt och log mig igenom nästan hela "klippet". Jag fattar inte att jag, under större delen av kvällen, ens har tänkt tanken att lägga ner det som alltid hållit mig uppe.
- Fotbollen.
Bara för att jag har lite motgångar kommer tanken på att ge upp fram.
Vilket bullshit.
Det är inte sån jag är!
Det är inte sån jag vill vara.
Det är sån jag från och med nu bestämt mig att aldrig bli.
Och jag tänker inte låta någon, någonsin, få påverka mig till att bli sådan igen..
Om man inte har någonting att kämpa för har man inte heller något att glädjas över.
Man har inget att åstadkomma och därmed försvinner meningen med allt.
Meningen med att hoppas, att gå utanför dörren om mornarna. Att finnas.
Jag hatar att jag är så känslig och förstorar saker och problem.
Framförallt när jag försöker visa mig själv som en person som står för motsatsen av de egenskaperna.
Men det gör mig ledsen att så många sidor som jag tidigare uppskattat hos mig själv har försvunnit med åren. Utan att jag egentligen lagt märke till det..
Min glödande boll i magen.
Den som ibland bara fick för sig att tända till och brinna mig ut genom dörren och springa runt som en galning.
Elden som tog mig igenom vad som helst, som gav mig en vilja de flesta bara kan drömma om.
Samt en förbannat bra kondition!
Jag kunde springa flera mil bara för att jag tyckte det var så kul, härligt och frigivande.
Och den veckan jag var själv på jobbet och skrattade och var glad hela tiden.
Flummig och irriterande som fan (för alla andra)..
Folk runt omkring frågade vafasen det var med mig, vad jag var så glad för?
Jag kunde inte svara, för faktiskt så visste jag inte själv
En ganska konstig känsla ändå; att tillbringa dagarna i ett rus utan att veta anledningen bakom.
I vilket fall höll det bara en vecka...
Nu efteråt när jag tänker tillbaka på den veckan och ser mig själv framför mig så ser jag faktiskt Ida. Som hon ska vara. Som hon brukade vara.
Kanske en aning jobbig, men hallå, that's me!
Älska eller hata det, det är så det funkar.
Förr var varenda dag som en enda stor bunke fylld med skrattattacker. Att ligga på golvet och vrida sig i positiva tårar hörde till vardagen och fan så kul det var!
Nu hände det igen, en knapp vecka, och då undrar både jag själv OCH andra vad det är med mig. Varför jag är konstig..
När jag egentligen, bara för ett par dagar, är helt mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar