Vi skålar för att förlåta. Vi dricker för att komma ihåg

Mitt motto de senaste två månaderna har varit:
"Arbetslös och meningslös men lever bra ändå - för jag har valt att för en tid få leva så".

Det har varit så också.
Jag har haft a hell of a time!
Jag har levt livet, rockat, festat, slappat, softat, sovit, ätit gott och bara hängt med människor jag trivs med (och nån gång där emellan även tappat bort mig själv, men det är en annan historia).
Från början var vi många, som var som jag, men allt eftersom har vi blivit färre och färre och..
nu känns det som att jag är den enda som är kvar i det här stadiet.
Med en mycket mindre summa pengar än vad jag hade från början.

Och plötsligt känns mitt motto så himla tragiskt och just meningslöst.
"Arbetslös och meningslös just som jag valde då - men jag vill faktiskt inte längre leva så".

Det är så jobbigt att backa två år med nya erfarenheter och bara börja om på nytt.
Jag vet inte vad jag vill, det känns som att ingenting passar mig.
Känslan av att sitta på Blue Note med grabbarna och dricka bira och tjattra, bestämma musik själva och få specialblandade drinkar av Daniel bakom bardisken får mig att vilja testa på bartenderyrket.
Jag har alltid kännt mig lockad till det och jag tror jag skulle göra det bra.
Men just nu vill jag ha det mest för att få tillbaka den där myshakkänslan som funnits runt mig de senaste två veckorna.
Den som funnits med oss på Blue Note 7daysaweek/everyminuteoftheday fram till klockan 6-7 på mornarna. (Då efterfesten fortsatte i den stora fontänen på Nationalteatre - crazykids, jag höll på att slå ihjäl mig!)


Det hela började med lite gitarrspel på balkongen, en Choffe som utropade "Kvinnosång, gitarr och kvinnosång på balkongen!", en Erik som vaknade upp ur sin sömn på golvet och praktiskt taget flög ut genom balkongdörren.
Samt en genomsjuk Mathias som efter mycket övertalande tog vägen runt den italienska balkongen för att bli friskare av lite cognac.
Han blev inte friskare och jag blev lite bitter för att ha mist hela min locka-hit-killar-cognac.
Bästa knepet ever för jag avskyr att dricka den själv.
Men, nu vart de slut på det och jag tänker INTE inskaffa en ny flaska. Expensive shit.


Två fina veckor med goa grannar samt det vanliga gänget som tillslöt.
Herregud jag fick hela mitt underbara sommarlov utan att tänka på det.
Istället för att uppskatta allt som jag varit med om de senaste två månaderna av fotbollsEM, eurotrips, upplevelser och nya bekanskaper sitter jag och grinar ihop mig för att allt är borta.


Ida måste lära sig att vissa saker endast entrar ens liv för att lämna det.
Vilket INTE betyder att det inte betyder något. Att det inte satt sina spår och minnen.
Jävla uttjatade Carpe Diem - som, även om det känns irriterande, faktiskt är sant.


Jag uppskattar er alla så mycket och önskar verkligen jag var bättre på att handskas med det.
För jag vet inte hur ni känner, men vad fan skulle vi göra här i fucking Oslo utan varandras sällskap?




Ida, med smärta i rösten (efter att, ovetande, ha hittat ett par mindre smickrande filmer och bilder på mobilen från sommarens fyllor) :
- Asså.. jag är ett sånt jävla drägg! Dricker mig full som en jävel och lägger mej och sover med killar jag inte vill vakna upp med. Fan också.. snart kommer jag väl ha sex med fula också!

Det roliga med det här var att Alex skrattade så hon började slemma.
Och hon låg ner när hon började slemma vilket gjorde att hon satte sitt eget slem i halsen och höll på att kväva sig själv med snor.
Gaaaanska kul att sitta och titta på! Haha.




Nej vet ni va..
Även om jag inte lyckats med det fullt ut själv så;
- Jag tror på kärlek.
Men jag tror allra mest på vänskap, det kommer man längst på.

Frigiven.