Att tänka för mycket:

Jag är så rädd.
Så himla rädd för att släppa taget när jag inte vet om det kommer sluta med att någon tar emot mig eller om jag kommer falla platt.

Det värsta jag vet är när jag inte kan kontrollera mig själv och vad jag tycker, vill, känner och min hjärna förvarnar mig för situationerna när de kommer i närheten.
Det är då grubblaren och dumtänkarn kommer fram i mig.
Hon som ligger vaken om nätterna och överväger att bli kall och stöta bort det som värmer för att inte själv bli nerkyld i slutändan.
För det är väl alltid så det blir, visst är det?
- Jag önskar jag hade en erfarenhet som sa att det inte var så..

När jag försöker förklara mig själv, hur jag funkar och att jag är störd och svår, då säger de alltid (med ett uns stolthet i rösten, som att de vet svaret på en svår gåta innan de fått höra den):
"För mig är du inte det" eller "Det tycker inte jag du är".
Några veckor senare är gåtan fortfarande inte löst och händerna går tillbaka till att lösa Vi i Femman-korsord istället.

Så lätt först. Alla är glada och det sprudlar.
Orden behövs inte för alla leenden och blickar säger allt som inte kommer automatiskt.
Finns det många dörrar till många liknande rum så väljer man väl inte rummet med den tunga, sega dörren som gnisslar, right?!
Det finns en gräns i mig som jag inte har någon uppsikt över.
Den går inte att ändra eller påverka i vilket fall.
Gränsen som murar upp sig då jag tänker så mycket på situationen och känner upp och ner i en sådan takt att jag inte vet vem, vad eller vilket som är rätt.
En gräns som säger "Var glad en vecka och ledsen i två" - Ett steg fram och två steg tillbaka.

Såhär är det med allt;
- Allt som är på väg att komma nära måste på något underligt vis överbevisa mig om att det är äkta.

1. Ytlig period (Den brukar vara roande, så inget illa om den. Men nån gång måste den gradera sig uppåt om det ska bli på riktigt).
2. Tyst period (Den svåra delen. Jag vet inte vad jag ska säga och kanske inte du heller för vi har fortfarande inte kommit till stadiet då tystnaden inte är pinsam. Eller där allting bara flyter på av sig själv. Kanske kommer vi dit, vem vet, men det ända som kan svara är tiden och den har inget förbestämt alarm).
3. There you got me (Och då är det på riktigt, vilket är precis lika fucking jävla skrämmande det)!


Haha, stackars satar!
Det ni tror är något konstigt, glatt och sött är en fet jävla djup brunn som dränker sig själv för minsta lilla.


Obegripligt Frigiven.