Årets match och derby och folket kryllade.
Vi i VIF Damer 2 hade fått på vår lott att sälja program just denna viktiga match, vilket kunde betyda en hel del slantar i lagkassan (tänk att slippa betala domare själva liksom).
Jag var där runt 17.00, avspark var 19.00 vilket betydde att jag hade två underbara timmar med högljudd försäljning framför mig.
Självklart var vi dagen till ära undergödda och fick stå ensamma på de olika insläppsdörrarna istället för två och två som det vanligtvis funkar.
Detta var min första gång och jag fick mig tilldelad ingång 6.
Med en banan i ena byxfickan och en påse tom på växelpengar i andra började jag försiktigt vifta med programmen under näsan på folk.
Det var snålt med köpare denna dag.
I alla fall till en början, då fotbollsfolket hellre verkade vilja gå med en burgerkinghamburgare i handen än att köpa ett program och läsa hur gamla mittfältsspelarna i Vålerenga är.
Jag kan ju inte påstå att jag, där jag stod och frös arslet av mig samtidigt som jag kände den kalla bananen trycka sig mot mitt vänstra lår, inte förstod deras val.
Men samtidigt känns det aldrig bra när det man erbjuder för ynka 25 kronor blir bortvalt för skräpmat (hade jag inte försökt bli av med min knubbismage nu hade jag defenitivt gjort samma val som dem).
Plötsligt skedde det någonting omärkbart, vinden vände håll, min röst höjdes och PANG BOM BANG vad jag sålde program!
Och mitt i all rusning uppstod en situation som fick mig inse svagheten av mitt kön.
Tre killar, inte alltför vackra men heller inte motsatsen, gick i rask takt mot mitt håll.
Jag hann med nöd och näppe rycka fram näven och vifta lite, samt kraxa fram:
"Matchprogram? 25 kr!" innan de passerat.
Ingen av dem ville köpa, de stannade inte ens till.
Men grejen var att snubben som gick närmst mig gav mig en snabb blick, ett snett leende och sen -och detta är vad allt handlar om- BLINKADE HAN, med ENA ögat!
Uhoh! Röda varningslampor!
Jag vände mig efter- och kollade lite lagom motbjudande (sån jag är ni vet) in hans häck.
Mina vänner, jag kollade inte in den bara en gång.. nej nej.
Två eller tre huvudsvängningar med ögonkast hann jag ge den innan den var ur sikte.
Och nu kommer det värsta:
- Den var inte ens snygg!!!!!!
Det är sjukt!
I vanliga fall hade jag inte ägnat killen en sekund, men nu, nu när han BLINKADE till mig med ENA ögat gav jag mig själv nästan nackspärr för hans skull!
Jag är pinsamt svag och borde inte ens få umgås i samma kretsar som flörtande män.
BLINKA med ENA ögat liksom..
Ptssaa, som att man får bete sig hur som helst.. asshole!
Jaja, tillbaka till försäljningen:
jag sålde faktiskt slut på min hög och fick gå och hämta en ny.
Och för att följa min röda frukttråd genom berättelsen kan jag ju redogöra för er att jag tryckte i mig min kalla, gula banan på vägen tillbaka till "påfyllningstältet" (jag kallar det bara så för att underlätta det hela).
Det roligaste av allt hade varit om jag, i slutet på denna saga, efter matchen hade halkat på samma bananskal som jag tidigare slängt på gatan.
Dessvärre är jag en ordningssam flicka som använder papperskorgar.
Well, ny programhög - nya kunder.
Men matchen var nära och denna gången hann jag bara halva.
Nog för att det räckte till att göra mig till dagens mesta och bästa säljare likafan!
In på läktarn och bort mot den beryktade "Engaklanen".
Vålerengas omtalade hejaklack som ska va sååå grym att stå i.
Känd över hela Norge och idag när Oslos två storlag mötte varann i storderby borde den väl vara något riktigt extra, right?!
- Man kan tycka det.
Visst, dom sjöng väl helt okej högt ibland.
Och visst, det var sött med den egna barnsektionen kallad "miniklanen" där några hundra barnröster skallade.
Men, och detta men:et är omringat av tusentals osynliga utropstecken.
MEN!
- Engaklanen var ingenting, ingeningentingenting ens i nääärheten av Bajenklacken!
Det var väl mest det jag ville få fram med detta blogginlägg såhär framåt småtimmarna;
- att Hammarby IF:s hejaklack inte bara äger Svensk fotboll och fansclubs, utan även Norges.
Troligen också hela Nordens, men jag antar att det krävs lite förundersökningar innan man officiellt får gå ut med ett sånt konstaterande.. (även om det inte känns särskilt nödvändigt då jag redan testat Bröndby i Danmark och inte i mina vildaste fantasier kan tro att Finland har något i klass att erbjuda).
Vi avslutar detta nu, innan det blir en hel bok av skiten.
Mina sista ord blir:
- Vi ses i Göteborg den sjätte oktober, då bajen visar änglarna vart skåpet ska stå.
Fina flickor kommer till himmeln. Vi andra, vi kan gå hur långt som helst
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar