Jag flyr inte, jag utmanar

Sista natten på Neuberg.
Jag vill inte gå och lägga mig.
Sofie, hon ligger redan och sussar men jag har kopplat in TV:n mitt i alla röra och ligger i soffan och kollar på Sex and the City.
Det är, och har länge varit, min måndagstradition här.

Allt är en enda röra i lägenheter just nu.
Sängen står mitt i vardagsrummet på grund av att vi målat om hela sovrummet samt djuptvättat heltäckningsmattan med en vattendammsugare (som vi inte lämnat tillbaka till hyrfirman i tid och antagligen kommer få feta böter för).
TV:n står i ett hörn den aldrig varit på besök i förr och alla hyresvärdens fula tavlor är återigen uppe på väggarna.
Skåpen är tillbaka där de ska stå och medan Sofie och jag sakta men säkert går framåt spolas allt i vår kära boning två år tillbaka, ett steg i taget.
En underlig känsla.
Det är nästan så man förväntar sig se Sofia Frennesson kika fram bakom dörrar och skåp.
Och jag fick en enorm känsla av att Annie faktiskt låg och sov i en av kastrullerna idag.
Dessvärre stämde det inte när jag kollade efter..

Bänken är lackad och den är fin som aldrig förr!
Sofforna ser okej ut och allt är överlag någorlunda rent.
Jag hoppas verkligen det går igenom imorrn.

Jag kommer sakna stället.
Så många känslor och händelser man gått igenom här.
Två år är ju ändå två år..
Det känns verkligen som det är; slutet på början och början på nästa slut.
Allt blir annorlunda och är helt och rätt igenom en nystart.
I nästa lägenhet blir vi sju stycken i cirka två månader.
Man får plats som mest fem, vilket vi kommer vara sen.
Jag kan ju lova att det kommer bli mycket intensiva kvällspromenader och joggingturer för mig och mitt humör under den här tiden!

Inte för att jag har något emot att bo med massa folk, men jag behöver verkligen vara ensam ibland också och det kommer inte finnas en chans till det där.
Sen vete fan hur det kommer gå med musiken och det också.
Jag har ju knappt skrivit några låtar här när Annie och Sofie och jag bott ihop.
Lägg på två personer till, som du aldrig träffat förr, och tänk dej sen att sitta och försöka knåpa ihop låtar och melodier av dina tankar och känslor inför dessa människor.
Fy väle, de pallar inte jag!
Får helt enkelt lägga ner innan jag knappt hunnit börja..
FASTÄN JAG SKA TILL STUDIO OCH SPELA UPP MINA NYARE LÅTAR I VECKAN!
Häääh, lite kul är det allt.

Usch, jag är så rädd för att inte kunna kontrollera mig själv.
Jag vet ju att jag aldrig varit bra på det innan..
Nog för att jag tyckte det var jobbigt den gången det sket sig och jag ändå fick arbeta ihop med tankarna, känslorna och honom varje dag.
Men den här situationen, den är ju av ett helt annat level.
Den är ju bara sjuk egentligen och jag kan inte tänka mig att någon skulle kunna hantera den stabilt och på ett bra sätt.
Jag antar att jag får bli undantaget som bekräftar regeln.
Ska bara komma på ett bra sätt..


Jag kommer sakna Neuberggata 9A och allt som hört därtill.
Alla fester, alla myskvällar, alla konstiga grannar, alla besökare, all god mat som blivit lagad, balkongstunderna.
Allt som sagts och inte sagts.
Alla kramar, all vänskap och all kärlek.
Alla tårar och alla bråk.
Allt vi har känt har vi känt tillsammans här, just i denna lilla tvåan på Majorstuen i Oslo.
Och det är just det som gör lägenheten så speciell och värd att minnas.
Annie, Ida, Sofie, Sofia och så småningom även Alexandra.
Vad som händer nu är väsentligt, för även om vi glider ifrån varandra eller -Gud förbjude- tappar kontakten av någon anledningen, så kan vi alltid tänka oss tillbaka hit.
Då det var vi och då det alltid kommer vara vi.
Minnen värda att bevara.

Elin kommer i morgon.
Det är bra grejer det!

Jag flyr inte, jag utmanar


Frigiven.