Trädkronor som brinner när hösten kommer.
Inte samma plats men samma ställe och som vanligt vid denna tiden är hon där.
Tankarnas planet, den finns där du gör den, det vet hon, hon skapade den.
Men än sen?
En höstkväll med mörker, vem är inte deppig då och då..
Säger hon högt och försöker övertyga sig själv om att det inte bara är hon som är det.
Känslan går inte riktigt att ta på, som om den växer ur sig själv.
Och en minnesbild framkallar pulsen som slår som rasande vatten.
Det var inte hon denna gången, det är hon medveten om, men ändå är det hon som är där hon är, inte dom.
Hon går genom parken där allt förbereder att börja om från start.
Tänker att något så vackert inte borde få vara nedbrytbart.
En aning ironiskt när platsen hon tar till flygt visar hur det går till att börja om på nytt.
Hon inser att det är det hon borde göra, men vet samtidigt att så fort hon går hemåt sätter hon sig själv i situationen hon helst av allt vill undvika.
Och hon har ingenting att säga till om där.
För där är allt bara som det är.
Något som bara kan bära eller brista.
En årstid vars budskap är vad ens ögon väljer.


Frigiven.