Trikk nr 13

Jag och mina två närmsta tjejkompisar har under årens lopp ofta haft en återkommande diskussion angående att vi aldrig har pojkvänner (och har vi några så lyckas vi inte behålla dem någon längre stund).
Förutom faktumet att vi alla tre är komplicerade, bestämda tjejer som inte tål vad som helst så kan vi för allt i världen inte förstå varför.
Självklart gör vi misstag som alla andra, men för vart snesteg lär man sig en ny sak att inte upprepa.
Och med tanke på hur många nya chanser som kommit upp och hur många snesteg vi lärt oss att inte ta men fortfarande inte kommit närmre ett seriöst förhållande än "på G" så måste det finnas en annan anledning än att vi är "svåra".

Jag satt och klurade på det här på Trikken hem från jobbet idag, i brist på bättre tankar att underhålla min hjärna med.
Och jag tror faktiskt inte att det hänger på om man vill ha en pojkvän eller inte.
Mer och mer har jag börjat misstänka att allting händer av en slump, eventuellt en förutsagd sådan.
För min del har det alltid funkat så att jag har som flest killar efter mig när jag trivs som bäst med mig själv och med att vara singel.
Den där jävla utstrålningen människan får när hon är allmänt nöjd med tillvaron är en livsfarlig magnet som drar till sig både det ena och det andra.

Och det värsta är att även om jag inte velat ha någonting mer än det jag haft just då och är fast inbiten på att fortsätta med att ha det så så slutar det nästan alltid med att jag ger killen en chans i alla fall.
OM han visar sig värdig vill säga.
Jag antar att jag har den där tanken i bakhuvet, de där orden man fått höra hela sitt liv om att "kärlek kommer när du minst anar det" och därför bestämmer mig för att återigen ge den en chans.
Alltid är det så bra i början.
Fram tills dagen då jag erkänner för mig själv (och eventuellt honom) att det är känslor inblandade.
Och även om det har varit besvarat så har det hittills alltid skitit sig inom en veckas tid efter att jag sagt "Jag tycker om dig".
Det leder aldrig till mer än "på G" och tragiskt nog vet jag knappt vad ordet förhållande betyder och innebär.

En sak till som slog mig är att en partner inte är någonting man måste förtjäna eller tvärtom.
Ett förhållande kommer heller aldrig när du vill eller TYCKER du behöver det.
Helt enkelt tror jag det funkar som så att det dyker upp någon för dig när du, omedveten om det själv, behöver det som mest.
Kärlek existerar inte så länge du har någonting att lära av dig själv eller i din omgivning.
Vissa saker måste man upptäcka och uppleva ensam.
Situationer skapas då man till 100% måste kunna tänka sig själv som främsta person och ta sig själv i första hand.

För att alla liv ska utvecklas olika, när alla människor och liv är unika, måste det gå till på olika sätt för olika individer vissa tidpunkter i livet.
Annars skulle vi alla gå omkring med samma bakgrund samt samma framtid i sikte vilket vore väldigt deprimerande.
Alla skulle ha samma känslomässiga erfarenhet och ingen skulle kunna hjälpa någon annan genom att ha varit i dens situation vid ett tidigare tillfälle.
Och med det skulle vi aldrig ha någon att fråga om råd och då skulle hundratals "Fråga Eva om kärlek- och sex" gå arbetslösa.
Vilket i sig självklart vore en stor tragedi.

Denna lilla tankestund på Trikk 13 denna söndagseftermiddag fick mig att inse att jag och mina små vänner kanske skulle sluta klaga över våra manstomma liv.
Vi kanske till och med borde vara glada över att inte ha någon kärlek att engagera oss i och bekymra oss över.

Varje steg vi tar framåt på egen hand är en slags personlig utveckling som är värd guld.
Bästa sättet att lära sig den hårda vägen är att köra den själv.
Och även om man gärna hade haft någon som är mer än en vän att dela jobbiga stunder med så finns det ingenting som får en att växa så mycket som person som när man tar sig över ett hinder på egen hand.
Att offra en karriär eller möjlighet för kärlek kommer vi nog alla att göra förr eller senare i livet.
Jag tror att de flesta någon gång når det stadiet då de finner någon vars sällskap och närhet är värt mer än alla pengar i världen.

Alla är menade till någonting, vare sig det påsträffar under ett tidigt stadie av livet eller uppåt pensionsåldern.
Jag tror och hoppas också att alla är menade att få ge, ta och dela värme med någon.
Det gäller bara att tro tillräckligt mycket på sig själv så att även någon annan vågar göra det och med det lägger sitt liv i dina händer.

Och för mig och mina små vänner tror jag helt enkelt att det är såhär:
- Vi är just nu i en utvecklingsfas som vi måste klara av på egen hand. En fas där ingen annan får komma emellan.
Kära och galna kan vi bli när vi är 35.
Just nu är vi ämnade för något helt annat.
Något som för tillfället kanske är större och viktigare.
Visst kan man ibland önska sig en trygg famn att krypa ihop i, men den dagen kommer och det finns ju faktiskt tillfälliga lösningar (även om de inte är värda någonting när det blir morgon igen).

Vi har ju alltid varandra

Frigiven.