Jag hatar denna dagen, den har varit blande de värsta i mitt liv.

Det konstiga är att ändå sedan Dagen D smällde mig i ansiktet har allt i mitt liv bara rasat.
Jag känner mig för tillfället som mindre än ingenting och just så mycket går också bra i min värld
-Ingenting.

Prövningar är till för att besegras och jag antar att min livssituation just nu är en sådan.
Och jag märker att just denna hösten har sorterat havren från kornen.
Jag får mer och mer klarsyn av vad och vilka i mitt liv som är äkta vara och värt att ta vara på.
Tyvärr tycks det vara färre än väntat.
Endel ser jag som stora förluster, andra var mer förutsedda.
Det konstiga är att ju sämre det går för mig, desto bättre verkar det gå för Dig.
Kan inte låta bli och känna ett styng av avundsjuka där.. med tanke på det jag inte fick och samtidigt skiten jag fick, på köpet.


Jag är bara så glad att jag har min familj just nu.
Däribland Annie, Sofie och Alex medräknade.
Så länge ni finns där så orkar jag fortsätta försöka, för då anstränger jag mig inte bara för mig själv utan också även för er.


Och tillslut; ett försök till att vara positiv:

- Jag har fått jobb. Två stycken. De kanske inte är perfekta men de kan i alla fall hjälpa mig få iordning min ekonomi.

Dagens tabbe:
- Jag och en kille delade säte på bussen som tog oss hem från arbetsintervjun vi båda varit på.
Klockan längst fram i bussen ställdes plötsligt om och vi började fundera.
I mitt bakhuvud ekade Annies röst:
"Det är höstdagjämning på måndag Ida, höstdagjämning på måndag, på måndag, på måndag, på måndag..."
(Ekot är min egna tillagda effekt. Annie sa det egentligen bara en gång, men jag tänkte spacea till det hela)
Snubben och jag diskuterade det en stund och kom sedan fram till slutsatsen att det var idag man skulle ställa om klockan till vintertid.
And so we did.
Jag fick plötsligt panik efter att ha tappat en timma och redan innan varit stressad.
Grabben började också gräma sig för han skulle inte hinna till banken som han planerat.
Sjuttsicken också, men what to do?!
Det var bara till att börja informera släkt och vänner, per telefon, så att de inte gjorde samma misstag som oss.

Det gick bra, tills jag nådde min fader på tråden och han snällt och vänligt förklarade för mig att någon omställning av tiden idag, det var det inte frågan om.

Så, där gjorde väl jag bort mig ett par hekton ännu en gång.
Lite smått pinsamt med tanke på att jag övertalade min busskamrat om att läget var som påstått och att han sa det till alla sina kompisar.
Världen är ur balans, all thanks to me.
Fast... egentligen var ju allt busschaffören och Annies fel. Alltihopa.
Shaaamee on youuu! ;D


EkonomisktFrigiven.