I flera jävla veckor nu har jag ansträngt mig för att verkligen hålla humöret på topp.
Jag har svalt sånt som småirriterat mig och skojat bort det istället eller helt enkelt ignorerat det.
Tänkt att det blir bättre och ordnar sig med tiden.
Men vet ni vad?!
INGENTING ordnar sig eller klarnar upp om man fucking inte gör någonting åt det själv!
Efter att knappt ha utbytt två meningar på hela veckan ringde han mig inatt klockan halv 4.
Då hade jag kommit hem från jobbet runt midnatt, haft problem med att somna men just lyckats slumra till.
Det han ville var att JAG skulle komma och låsa upp dörren för han inte hade någon nyckel med sig.
Jag skulle upp vid 06.00 på morgonen och jobba igen.
Jag fick inte ens ett "förlåt att jag väckte dig".
Ett kort "tack" och sen en försvinnande rygg var allt som kom.
Självklart kunde jag inte somna om efter att blivit väckt mitt i djupaste sömnen och var nästan död när jag steg upp i morse.
Vi bor sju stycken i den här lägenheten.
En av oss, hans kompis, jobbar inte alls och jag kan inte för allt i världen förstå meningen med att väcka mig då!
Och allt jag svalt den senaste tiden.
Alla spydigheter och allt osocialt uppträdande.
Att han inte över huvudtaget ansträngt sig för att lära känna dem som bor här, trots all tidigare bullshit om "lilla familjen blababla så kul att bo ihop".
Jag tror inte han har startat en konversation med Elin en enda gång!
I och för sig har han väl inte öppnat käften i närheten av någon annan än Anders och Dennis under de senaste sju dagarna så..
Osocialt bullshit är det;
- Att ligga instängd i ett rum hela dagarna med en dator i knät och TV på med stängd dörr.
Och vem är jag att säga något?
Jag stör mig som fan!
Ska det bli någon bra stämning här måste ju alla anstränga sig lika mycket!
Nejnej, lyfter han väl på benen och går utanför dörren så är det för att gå på krogen och då är det minsann inte ens frågan om att höra om någon av oss andra ska med.
Nog för att man inte kan gå ihop med alla, det är självklart.
Men att "tänka på det praktiska" kan jag inte för allt i världen inbilla mig betyder något i närheten av det som pågår just nu.
Hur mycket krävs det egentligen av en person för att vara allmänt trevlig?!
Nej, jag är inte kär i dig.
Ja, jag ångrar att jag sa att jag fortfarande tyckte om dig den natten.
Inte för att jag inte menade det utan för att du inte förtjänade att höra det.
Det är lugnt för mig nu, för något mer avtändande än oengagemang, det finns inte.
Var inte orolig för vad jag ska säga till dig när vi är ensamma, eller rädd för att jag ska röra dig för det händer inte.
Är det någon som ska börja snacka här så är det du, och det vet vi ju allihop inte kommer hända.
Du kan, hur mycket du vill, tycka att vi är så olika dig på grund av våra olika bakgrunder.
Men tänk ett steg längre när du minns alla "modiga" idiotsaker du hittat på till skillnad från oss:
- It makes no different.
För vi har i alla fall stake nog att inse att även om något är jobbigt ibland så kan man fan gå igenom det för att underlätta för någon annan.
Och inte gömma sig i tystnad och bakom stängda dörrar.
Tiga ihjäl mig är inte rätt sätt att få mig knipa käft, snarare motsatsen.
Och blir det ingen ändring här kommer du få känna på den mycket snart, det lovar jag.
För jag spricker.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar