Förgäves bortlovad

Det är honom jag vill ha.


Annie, jag och Sofie såg Step Up 2 ikväll.
Sjukt bra.
Inte lika "djup" som ettan men minst lika bra.
Och ingen kunde gjort den delade huvudrollen bättre än killen här ovan.
Jag orkar inte leta upp namn.
Jag behöver inte leta upp namn, jag vet redan allt som är värt att veta;
Han är precis, exakt allt jag vill ha och ändå så mycket mer än så!
Snacka om att satsa lite lagom högt Ida, nu kommer du aldrig bli lycklig.

Kolla på filmen, ett jäkligt hett tips!

Malin Ohlsson fyllde 21 idag så där var vi och våldgästade mitt i familjefirandet en stund ikväll.
Mysigt att träffa de små flicksen, även om det inte varade så länge eller hände speciellt mycket.
Skön känsla och det räcker.

Vi har varit i Kalmar hela dagen idag, familjen.
Jag gjorde två investeringar:
1. Två par "runningsocks" för mina ömtåliga fossingar (Jag och farsan ska ju springa Göteborgsvarvet på 2,1 mil och det gäller att förbereda sig gott. Jag har slagit vad om att klara loppet på mindre än 1,5 h, så det gäller att vårda fötterna undan blåsor och shit).
2. En ny dator, köpt på avbetalning. Expensive shit men god kvalité och kärlek vid första ögonkastet. Hon är svart/vit, liten, blank och har dopnamnet Pärlan, kallas för Lilla Panda.


Träffat endel oväntade människor under denna hemvistelsen.
Positivt!
Men mycket negativt tänkande runt i krokarna också.
Jag vet inte men jag känner mig bara så onödig överallt.
Just nu hade jag helst sett mig själv med ett par joggingskor, min gitarr och mina tankar i ett litet hus i skogen.
Ensam.
Det känns ändå som att jag inte räcker- eller hör till någonstans just nu.
Inte ens med Annie och Sofie, konstigt nog.
Som att de klarar sig bättre utan mig och mina Jag.
För tillfället kanske det är så också, jag vet inte.
Sånt kommer väl och går och jag antar att det ordnar sig så småningom..


Martin Sundler är en kille som nyligen addat mig som vän på http://www.myspace.com/.
Jag vet inte hur seriös han är med sin musik och jag vet heller inte hur långt han kommit.
Dock vet jag en sak; och det är att jag inte kan sluta lyssna på hans låtar.
Jag är träffad och om ni kollar upp honom så kanske ni känner samma som jag.
Just try.

Nu ska jag gå upp på mitt rum, krypa ner i den gamla goa 90-sängen och ta upp en av mina dagböcker från gymnasiet.
Då allt var oskyldigt och ändå otroligt komplicerat och jobbigt.
Precis som nu fast lite tvärtom och allt på samma gång.
Skillnaden är att då räknades de deppiga perioderna i timmar eller dagar, inte veckor och månader.
Jag skäms när jag tänker på vem jag blivit.
Förr var jag alltid så glad och pigg och liksom.. sprudlande.
Levande.
Nu är jag som en förtidspensionerad brödbit - torr och hård i kanten, gömd längst in i brödlådan.

Alla verkar se framåt medan jag drömmer mig tillbaka.
Vi kollade på gamla filmer vi spelat in med videokameran under gymnasiet häromkvällen.
Då var det galet och bara sjukt kul och glatt.
Allt gick så fort och jag tappade mig själv någonstans på vägen.
VARFÖR KAN DET INTE BARA BLI BRA, JA ORKAR INTE DETTA MERA. DET ÄR INTE JAG, JAG VILL INTE VARA SÅN, DET VAR INTE SÅHÄR DET SKULLE BLI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
helvete


Frigiven.