Varför gör man så mycket som inte tjänar någonting till egentligen?!
Att prioritera vore väl att lägga energi på saker och människor som faktiskt spelar roll?

Som att stänga in sig på en toalett med en kille som man aldrig träffat förr och aldrig kommer träffa igen.
Det lockar först men efter en stund så inser du att det inte spelar någon roll.
Han spelar ingen roll och vad spelar då situationen förr roll?
Du kommer inte må bättre efteråt och du är så full så du kommer inte minnas under tiden dagen efter.
Den enda känslan som kommer stärkas är den som bekräftar att du fortfarande är lika ensam som när du vaknade ensam morgonen innan.

Han stöter bort henne men kan ändå inte låta henne vara.
Hon gråter.
Hon flyttar och börjar om.
Han bryr sig inte.
Fram tills den dagen då hon faktiskt mår bra, då vaknar han igen.
Hon stöter bort honom och han gråter.
Hon vaknar igen och det bränner.
Ett steg mot honom och två öppna armar.
Han älskar och vänder sig om och går.
Det är så svårt.
Och det är så förbannat fel.

Ingenting kan någonsin vara enkelt!
På ett sätt är jag lättad att det inte bara är jag som beter mig kluvet.
Eller bara jag som känner och sitter i sådana här kniviga situationer.
Det tyder på att det faktiskt är mänskligt att känna.
Mänskligt att dras mellan två beslut där inget är rätt men båda väger lika mycket.

Mina ögon är så ständigt våta så jag funderar på att skaffa mig en bärbar krukväxt att avreagera dem på.
Det tar så fruktansvärt mycket krafter att må såhär.
Ändå så har jag inget bättre att lägga mina styrkor på.


Frigiven.