Målet i livet

Ja, Annie, jag och Sofie nådde idag livets höjdpunkt.
Det vi kämpat för så länge, gått vilse i 6 timmar utan att hitta, nästan brutit ben och fötter för fann vi idag.
Våra liv är fulländade och det är med stor glädje jag kan ge er beskedet att;
- Idag, runt klockan 12.00 lyckades vi äntligen nå Pengatallen!

Det hela började som en vanlig återföreningspromenad en tisdagsförmiddag nära jul.
Annies hund Zack fick också äran att följa med (vi är lite rädda för björnar och vildsvin och hade med oss honom som en säkerhet, har hört att de anfaller husdjuren först).
Sofie och jag gick från vårt håll och Annie från sitt och med det möttes vi på vägen.
Vi hade matsäck med oss också, varm choklad och ostmackor.
Eller, tanken var att vi skulle haft det men Sofie och jag kom, via telefon under morgonen, fram till att vi skulle strunta i den.
Jag hade ingen ryggsäck och Sofie skulle aldrig ta en på sig, även om hon var döende och ryggsäcken var ända botemedlet.
Eftersom lusten att bära ostmackor i fickorna var tämligen olockande ("Orka lukta både fisk och ost", som Sofie sa) så fick det helt enkelt vara.
Det visade sig senare att inte heller Annie hade matsäck med sig.
Dock hade hon tänkt ha det men sedan kommit på att hon var drastiskt hungrig och käkat upp den hemma..

Något Annie fått med sig däremot var en karta!
Ja, ni läste rätt.
En skattkarta i våra ögon - En meningslös karta över Gullaboskogarna i andras.
Men detta var kartan som skulle hjälpa oss att nå dagens, och alla andra dagars mål - Pengatallen.
För er oallmänbildade människor som inte har någon koll på någonting viktigt här i världen ska jag berätta att Pengatallen; det är en tall som har stått i Gullaboskogarna i otaligt många år, placerad på en liten klippa kallad "Baggeklippan".
Bakgrunden till att klippan heter så är en bagge som var ute på en liten promenad en gång i tiden för många många år sedan.
Han letade efter Trädstjärnor med sina fyra vänner av annan djurart.
Naturen där han bodde var förintad och maten var helt slut och alla djur med någonlunda vett i skallen vandrade mot Stora Dalen.
Dessvärre fick Baggen och hans lilla trupp problem på vägen.
De råkade ut för allas stora skräck; VASSTAAAND.
Och under flykten var Baggen en aning oförsiktig.
(Att tillägga historien är väl kanske att Pengatallen inte hade fått sin stjärnstatus vid det här laget utan ansågs vara ett helt vanligt, meningslöst litet träd)
I sin flykt undan VASSTAAAND sprang baggen ut på Pengatallens klippa, halkade på den sista trädstjärnan i byn (på sin jakt på just dessa, ironiskt nog) och föll ut för den numera kallade Baggeklippan och slog helt enkelt ihjäl sig.

I vilket fall.. Pengatallen! Är ett träd som bosatt sig på just denna lilla Baggeklippa.
En krokig liten tall som inte ser mycket ut för världen men som i själva verket hade stor inverkan på människor i Gullabo socken förr i tiden.
Ett mynt islaget i stammen kunde bota de allvarligaste sjukdomar och epidemier.
Med tanke på de medicinska smeknamn våra föräldrar ständigt öser över oss (Gonorrebarnjävel - Sofie, Rödahundspyöga - Ida och Hemorojdfisfinger - Annie) kände vi att ett besök vid detta träd endast kunde göra oss gott.

Vi har försökt förut och misslyckats.
Vi gick i sex timmar för att slutligen komma ut på en asfalterad väg ungefär en mil hemifrån.
Annies klassiker "Jag vet var vi är, jag lovar. Jag känner igen det här trädet!" var väl vår största rädsla när vi idag gjorde ett nytt försök.
- Uno problemas, sa tjejen och visade Sofie och mig kartan hon hade med sig.
Pengatallen fanns till och med utskrivet på kartan, det kunde inte annat än gå vägen!

Vi spatserade glatt över en lerig men stenhård åker.
- Det här var ju riktigt kul, sa jag och menade det verkligen.
Att gå balansgång på frysta lerhögar har alltid varit ett litet fritidsintresse of mine.
Vi gick och gick och vägarna delade sig åt alla möjliga håll, men med kartan i Annies hand var vi trygga.
Trodde Annie och Sofie, tills de plötsligt fick syn på en naken man i ett litet vattendrag precis intill vägen.
Mycket har man väl varit med om i Gullaboskogarna.. men att stöta på Näcken MITT I VINTERN, det var något nytt.
Tyvärr missade jag det hela då jag precis just då tyvärr var iväg och köpte tidningen...
Men de resterande två flickorna gömde sig bakom första bästa träd och Sofie, med kameran i hand, började genast att knäppa bilder (Endel blev till och med så bra att Barometern, som fått nys om det hela då rykten här på landet sprider sig fort, ringde och ville betala 50 000 kronor för dem. Sofie ville dock behålla dem för sig själv).

Annie, med humöret på den busiga sidan fick syn på Näckens badrock som skymtade fram bakom en sten.
Hon tog den genast i sin famn och försökte smita.
Näcken tog henne dessvärre på spurten och Annie fick krypa ner under en gammal klippa och skämmas med en mosshatt på huvet.
Vid denna tiden hade jag kommit tillbaka.
Typiskt nog hade kiosken stängt såhär före jul, så det blev ingen lunchläsning för mig denna dag.
I vilket fall; vi gick vidare och vilsnare.
Sofie, som blev påverkad av Näckens mystik, fick plötsligt för sig att hon var ett av naturens vildsvin.
Med två tjocka kvistar som hon höll tätt mot sin lilla käke och låtsades var betar rusade hon omkring i full fart och grymtade som en idiot.
Tacka gud för hunden Zack, pinnglad som han är hoppade han fram och slet träbitarna ur händerna på Sofie och hon återfick sitt medvetande.

Vi nådde ett kalhygge och började tappa motivationen.
Kartan visade en sak och Annie, vår vägvisare sa en annan och vi visste inte vem vi skulle lita på.
Men efter förra försökerts erfarenheter gick vi enligt kartan åt vänster.
Det skulle vi förstås aldrig gjort utan vi gick helt åt helvete!
Annie ringde pappa Hans och bror Fredrik i omgångar.
Hans pratade i gåtor om en slags grillplats någonstans i skogen.
Konstigt nog hittade vi den, sen gick vi och gick vi och gick vi.
En gång började vi springa som fan och skrika som småtjejer då Annie fick för sig att vi hittat tallen.
Jag tror vi sprang och skrek i ungefär en minut innan vi insåg att det faktiskt inte var en tall utan bara en gammal termos som Sofies mamma glömt kvar i skogen förra gången hon var ute och plockade giftsvamp till barnens kvällsmat..
Efter en halvtimma till hade vi nästan tappat hoppet helt och hållet.
Annie hade börjat gräva en grav där vi kunde lägga oss att dö då änglarna plötsligt började spela harpa.
Trädjäveln stod där, 50 meter bort!
Än en gång skallade tjejskriken mellan granarna och vi nästan grät av lycka då vi nådde vårt mål!
Efter alla dessa år av blåsor på fötterna, åderbråck och blåa tånaglar.
Efter blod, svett och tårar och vissa tillfällen då vi velat ge upp var vi äntligen där och det var värt vartenda öre!
På tal om öre, kom vi på och allting stannade plötsligt upp.
Vi hade glömt pengar..
Ett tretimmar långt sökande efter en tall som skulle kunna bota våra sjukdomar om vi hamrar in lite cash och vi glömmer mynten!
På köpet till det började Annie försöka tjyva de pengar som redan tryckts in i det gamla trädet.
Detta betyder livslång otur och jag hoppas att det finns någon slags 5-minutersregel på att sätta in pengen i trädet igen så händer inget.
Sofie var tämligen så kvick.

Vi tog i vilket fall de mest underbara och glamourösa bilder tillsammans med den gamla växten.
Det var som att umgås med en trollkarl som dött, eller något sånt.
Härligt känsla i alla fall och vi ville liksom inte slita oss därifrån.
Men hungerkänslan tog över och vi började vandra tillbaka.
Den bästa idén fick jag då jag föreslog att vi skulle gå rätt genom skogen ut mot stora vägen och bara liksom chansa lite på vilket håll som var rätt.
Det blir mycket mer spännande så och att gå samma väg som vi kom tillbaka hade varit så enformigt.
Så, äventyr is was och vi satte fart.
Det roligaste var nog när vi kom till ett halvfruset kärr som vi skulle ta oss över.
Hoppade över stockar och sten.
Alla utom Annie, hon hoppade på träd och trillade rätt igenom dem, försökte trampa på små gräskullar men trampade genom dem också och blev jätteblöt.
Hon såg ut som en liten sjöhäst på terränghopptävling och man såg knappt skillnad på henne och hunden.
Sofies hunger var olidlig och hon vägrade knyta sitt högra snosnöre.
Hon kunde inte släppa tanken på att det faktiskt kuuunde finnas någon liten fisk eller groda i kärret som var dum nog att nappa.
Som tur väl var så fick hon inget på "kroken".

Efter ett tags vandrande kom vi ut i Fagereke, vinkade lite tafatt till Mia Rotbain som var ute och kollade vädret en sväng och gick sen raka vägen hem.

Med rosiga kinder och högt burna huvuden skildes vi leende åt varsitt håll utanför Annies hus.
Vi visste vad vi hade klarat av och att vi nu var fulländade Gullabobor ända in i själen.
Men en avklarad utmaning föder en ny och i mellandagarna är det vi tre tuffa brudar som ger oss ut och söker upp det omryktade "Rövarstråket".

Det här är bara början..

Från våra Hjärtan - Mot Äventyret!


Frigiven.