Växte med den krympande tanken

Jag har alltid trott att felen i mina "förhållanden" har legat hos mig.

Att om jag lär av vissa misstag och undviker dem nästa gång så kommer det bli bra.

Då kommer även jag till slut att få uppleva det där perfekta förhållandet med lycklig kärlek, som alla pratar om och verkar ha erfarat.

Jag antar att det var därför mina förväntningar slog mig extra hårt i ansiktet den där gången.

För först undvek jag allt, sen ångrade jag mig och insåg att jag höll på att göra bort mig.

Jag höll på att fega ur istället för att ta chansen och våga vinna. 

Så, jag sprang efter honom.

Jag berättade om mig själv och om alla mina varför och därför. 

Sen var allt bra. 

Som i den där filmen, den där de får varandra.

Just därför blev jag överraskad och förvånad när det visade sig vara lika verkligt den här gången som alla andra gånger.

Och jag antar att det är den största anledningen till att det tog mig så hårt.

Jag kan fortfarande sitta och tänka nu, ett halvår efteråt, att det omöjligen kan stämma att det slutat som det gjort.

Att det måste vara något fel, eller att det helt enkelt inte är färdigt än.

Fastän jag vet att det just är färdigt det är.

Trots att allt stämde så bra och att jag inte gjorde något av mina vanliga fel.

Trots att jag vågade, sprang efter och tog tillbaka.

Trots att jag berättade och han lyssnade.

Men!

För var dag som går tänker jag mindre på det.

Och ju mindre jag tänker på det desto mer märker jag att hela situationen fått mig att växa.

Jag lärde mig att livet inte är som på film.

Och jag lärde mig att vissa saker inte är som de verkar och att man aldrig ska ta någonting för givet!

Och jag lärde mig endel om mig själv också;

- att jag inte funkar med instängda ord och känslor.

Framförallt så lärde jag mig att om jag bara vill, då klarar jag fanimig igenom det mesta.

Och det ska jag ta med mig.

Frigiven.