Vi såg "En Shoppaholics Bekännelse", baserad på boken med samma titel.
Boken mer eller mindre sög men filmen var helt okej. (Jag säger antagligen så för att jag blev förhäxad av alla snygga kläder och SKOR, men whatthehäck, ibland får man bjuda på kritiken)
Det värsta var att jag kände igen mig.
I allt!
I det hon sa när hon förklarade varför hon var tvungen att ha just den klänningen.
När hon kom på idiotiska anledningar utan någon som helst mening så tyckte jag att hon på sätt och vis hade rätt.
Som tur väl är ligger min ekonomi fortfarande på sniskan (om än i ett liiite bättre läge än för ett par månader sedan) så jag har inte råd att spendera pengar på samma sätt som förra året vid den här tiden.
Det var då Alex och jag var i vårt stora Esse!
Vi for till Göteborg före jul och före påsk, festade galet och hoppade in i spontansituationer fortare än vi hann tänka Mastercard.
Vi tillbringade veckosluten i fina klädbutiker med stort klänningsutbud och köpte den ena partyblåsan efter den andra.
Vissa plagg har jag inte ens använt än utan prislappen sitter fortfarande kvar.
Min finaste klänning är vit med silvriga inslag.
Den har flera lager nertill, är axelbandslös och har snörning i ryggen.
Jag provade den för skojs skull och höll på å dö när jag såg mig i spegeln.
Expediten sa att den var så fin på mig så att jag hade kunnat gifta mig i den.
- Det var allt jag såg.
Lappen med 1 200:- (eller var det 1 500?) skrivet på blundade jag för.
Lika så den pickande tanken om att jag faktiskt antagligen aldrig kommer få en anledning att använda den, min bal avklarade jag sista året på gymnasiet och jag betvivlar att jag kommer gå på någon liknande tillställning, ever.
Förrutom Nobelmiddagen då, men till den kan man inte komma i bröllopspassad vit klänning, det förstår ju vem som helst.
I vilket fall, det jag försöker komma fram till i mitt yriga snack om slöseri, pengaspridning för vinden och ett evigt shoppande av festkläder som används den närmsta helgen och sedan för alltid gömmer sig i garderoben.
- Det var värt vart enda öre och jag hade SJUUUKT kul under tiden!
Alla små flickor -ja, även vi som varit "pojkar" ungefär 50% av vår livstid- behöver ett stadie under vår uppväxt, på vägen till medelålders dressbärande kvinnor, då vi lyxar till det hela och låter oss själva tro att vi mår bättre av att köpa saker.
Att vi har råd med onödiga kläder och accessoarer.
Att vi blir lyckligare om allting matchar och vi känner oss snyggast på dansgolvet en eller två kvällar i veckan och att det är värt vartenda öre.
- För det är ju just det vi gör oss; snyggast och värdast, för oss själva!
Om än bara för ett par kvällar i veckan, ett kort år i en hel livstid.
En tid med onödigt dyra kläder och en 365-dagars tillfällig Never Ending Cinderella-night.
För; med en bakgrund och uppväxt i mjukisbyxor, idrottskläder, jeans och låga skor behövde i alla fall jag uppleva motsvarigheten.
Kanske just för att ta reda på att motsatsen till motsvarigheten var den tjejen jag faktiskt Är.
- Hej, jag heter Ida och inuti mig kommer det alltid att bo kvar en liten Shoppaholic som längtar tillbaka till sin storhetstid 2007/2008.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar