Det jag skrev igår var ærligt.
Såpass ærligt så att jag faktiskt inte vågar læsa det sjælv.
Ett av många tecken på hur rædd jag ær før kænslor - både mina egna och andras.
Men det kænns ændå skønt nu, jag førvæntar mig ingenting.
Jag vet ju hur det alltid går nær jag blottar en del av mig sjælv.
Hej Då, typ.

Frigiven.