Sluta aldrig drömma

Jag ska bli journalist.

Sedan framtidssamtalet med min klassförståndarinna i årskurs sju har jag varit inställd på det.

I nian var jag nästan säker och efter ett år på Samhällsprogrammet på en skola som var helt fel för mig hoppade jag av och började om gymnasiet.

En annan stad och en helt annan linje:

- Mediaprogammet med inriktning Textkommunikation, i Karlskrona.

Där gick jag i tre år, inte världens mest seriösa elev men gick ut med bra slutresultat och vetskapen om att de kunnat bli ännu bättre.

Med högsta betyg i alla ämnen inriktade på journalistik eller innehållande mycket skrivande hade jag många lärares stöd bakom mig när jag tog studenten.

Jag hade även högsta betyg i alla idrottsämnen och fick många pushande och uppmuntrande ord även från det hållet.

Lovord om praktiker som idrottslärare på skolan samt om extrajobb på kommuntidningar knackade mig på axlarna när jag stängde dörren till Törnströmska Gymnasiet en sista gång, onsdagen den 9e juni 2006.

Men jag var skoltrött, orkade inte sitta stilla mera utan sökte mig bortåt.

Bort från böcker och studerande, mot nordväst över havet mot vänner, jobb, festande och oseriöst levende.

Oslo.

Detta var tre år sedan och nu är jag färdig här.

Färdig med att leva obekymrat och utan några större utmaningar.

Efter att ha kollat runt ett tag har jag äntligen hittat en skola jag faktiskt är motiverad att söka till.

En skola jag känner kommer kunna inspirera mig och få mig att tycka om att vilja kämpa för något igen.

Ett ställe som kan lära mig saker jag velat lära mig länge men inte orkat ta tag i.

Nu är jag faktiskt bokstavligt talat redo att ta tag i mitt liv och jag berättar det för människor jag känner, med glädje och entusiasm.

Mina jämnåriga vänner är glada för min skull.

På ett sätt tror jag även dom tycker att det är på tiden att jag tar tag i mig själv och gör något av mitt liv.

De vet hur jag har mått det senaste året och att jag inte trivs med att leva som jag gör längre. 

När jag däremot berättar för någon äldre om mina framtidsplaner att läsa till journalist får jag ofta höra saker som:

"Men det är väl väldigt svårt att bli det?"

"Det finns knappt några lediga jobb inom det yrket, du vet det va?!"

"Man måste va väldigt bra för att lyckas i journalistvärlden"

"Du får ju vara realistisk Ida.. jag menar inget illa, bara att det är väldigt svårt"

Och så vidare..

I början när jag fick dessa svar blev jag tveksam till mitt val.

Efter att tag blev jag irriterad istället och nu blir jag bara förbannad.

1.

Hur vet ni detta?

Har ni statistik på antalet utbildade och antalet arbetslösa i bakfickan eller är ni allihopa bara väldigt insatta i journalistsveriges arbetsmarknad?

2. 

Vilka är ni att försöka sätta stopp för mina drömmar?

Vadå tänka realistisk?

Varför är jag orealistisk om jag ser mig själv med ambitioner?

Varför skulle inte JAG kunna vara en av dom som lyckas, en av dom som kan?

Till alla er där ute som berättar om era drömma och också får detta bemötandet:

- Låt ALDRIG någon tala om för er vad ni klarar av eller inte!

Du och jag kan bli vad vi vill, när vi vill, hur vi vill och ingen liten trångsynt människa, rädd för att misslyckas, ska komma och säga oss något annat.

Förresten är att misslyckas inget fel.

Det är inte särskilt kul, absolut inte, men det är ett tecken på att man vågar försöka.

Kom ihåg att du aldrig kan göra mer än ditt bästa och räcker inte det till, då är det helt enkelt inte rätt håll för dig.

Men låt aldrig rädslan för att gå fel hindra dig från att göra någonting du drömt om.

Tänk på att; 

- även om vägen du väljer inte har det slut du tänkt dig så leder den oftast till flera nya.

Nästa höst, fyra år efter min student, ska jag påbörja min första vidareutbildning.

Jag ska bli journalist, en jäkligt bra sådan!

Och till alla er som inte tror på mig:

- Vi ses i tidningen.

Frigiven.