Förra hösten vid denna tiden mådde jag sämre än någonsin, psykiskt.
Jag låg vaken och tänkte hela nätterna, jobbade så ofta jag kunde, vilket betydde minst 8 timmar varje dag, varje vecka, varje månad.
Resterande tider av dygnet kunde man hitta mig inträngd i hörnet på min madrass i Elins, Sofies och mitt rum där jag satt och grät, hopplöst och tröstlöst med musik i öronen.
Jag skrev så deprimerade låttexter så jag inte ens vågat läsa upp dem för andra.
När någon försökte ta hand om mig, trösta mig, krama mig och få mig att må bättre.
När någon försökte förstå knuffade jag undan dem, vände ryggen till och stötte bort dem.
Bara för deras egen skull.
Så dom skulle slippa vara med en sådan person som mig, slippa låtsas bry sig och lägga krafterna på något bättre istället.
Dom ville ju inte umgås med mig, dom hade ju bara inget val eftersom vi bodde ihop.
Visst, jag kanske var en kul person att umgås med förr, men det var ju då och det var längesedan.
Nu hade jag inga bra sidor, nu fanns det ju inget att tycka om, inget älskvärt kvar.
Ingen charm.
Bara tårar, bitterhet, ensamhet och övergivnad.
Om jag nu var den personen som alla sa, som dom trodde från början, varför lämnade de mig då? Varför låg dom med mina vänner? Varför sa dom att dom ångrade sig och ville ha en chans till utan att sedan möta mig och säga förlåt.
Aldrig säga förlåt.
Ett år utan förlåt, tills jag var tillräckligt stark för att säga ifrån.
I april åkte jag iväg på en resa som inte var planerad, hade jag inte gjort det hade jag nog fortfarande varit där jag var.
Jag ville inte må sådär, jag ville inte tänka så låga tankar om mig själv.
Jag trodde att allt fint andra sa till mig sas för att dom ville vara snälla - för ingen vill väl se någon annan må dåligt?!
Tänk att nästan inte vara ärligt glad i ett enda skratt under 3/4 av ett helt år.
Tänk att inte ta åt sig av en enda komplimang under 9 månader.
På grund av ha blivit behandlad som ingenting.
Jag ser fortfarande på killar som skämt, jag tar dom inte på allvar.
Jag vill inte att någon säger att dom bryr sig.
Hellre att inte slappna av i någons famn än att se ryggen man höll om gå ifrån en igen, igen och om igen.
Vill aldrig ligga otröstlig i ett hörn och känna mig som att jag hör hemma bland dammtussarna på golvet.
Jag vill aldrig mer prata med människan som fick mig ligga där så länge, personen som aldrig sa förlåt.
Men han är i mitt liv igen, i våra liv.
Vi vill inte men har inget val, saker är ouppklarade och grälen och hatet ligger som stora mörkgrå orosmoln över huvudet på mig både dag och natt.
Jag vill inte ens behöva tänka på honom, jag önskar vi bara slapp alltihop det här!
Men så fort som vi tror något är avklarat så dyker det upp ett nytt, onödigt problem.
På grund av honom.
Pengar som tillhör oss som han håller tillbaka.
Pengar som det helt onödigt blir bråk om, bara för att en viss person gör det hela personligt.
För att han tycker illa om oss för att vi säger emot honom, för att vi inte är den sortens människor som han föredrar.
Bara för att vi inte håller käften när han säger det utan svarar tillbaka.
Sånt som stör honom och hans höga hästar.
Så himla hjälpsam och fin när det gäller.
Men omöjlig när han sätter sig emot.
Vi vill bara slippa det här nu och komma bort från dig och ditt fanskap, fattar du inte det!
Vi var trevliga, det var du som satte taggarna utåt, när DU gjort fel.
My God jag vet inte vad jag ska säga, jag vill bara bli kvitt allt som har med förra året att göra!
Bara för att du blundar försvinner inte världen runt omkring, det är bara du som gömmer dig.
Tro inte att du kan komma och hota och skrämma oss med dina hårda ord och mördande löften.
Ingen styr oss, inte längre och dina problem och din diktatur har vi fått nog av.
Pröva oss.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar