Söndagsmys

Idag har jag haft min första lediga söndag på väldigt länge.
Jag vaknade lite över elva, la mig i soffan framför TVn med Elin och inväntade min nya favoritserie "Wildfire".
Efter det kollade jag alla fyra repriserna från veckans "Klokken halv åtte hos meg".
Sjukt roande program det där.
Egentligen hade jag planerat ett träningspass efter allt soffliggande men istället gjorde jag mig lite smått i ordning, tog fram iPODen och gick en lång fin höstkvällspromenad genom Oslo.

Jag fick fram så många fina minnesbilder när jag gick omkring lite här och var i en lunkande takt.
Faktiskt så tror jag inte det är så många människor som verkligen har förmågan att suga i sig och njuta av ett nue eller ögonblick så mycket som jag kan.
Bara stanna upp, se sig omkring och upptäcka mycket mer av allt man i vanliga fall bara tittar på.
Ta kort med ögonen, låta allt omkring uppsluka en och liksom försvinna i en slags levande känsla.
Det är konstigt, men stunden kan få en att vilja stå på samma ställe hur länge som helst och bara öppna alla sinnen.
Man låter blicken svepa över omgivningen och inser att man är en del av allt vilket gör en så otroligt medveten om sig själv; allt man gjort, alla minnen man har och allt man är kapabel till.
Havet är fint i solnedgången.
Och jag gillar att titta på människor också, hur olika alla beter sig.
Fantisera om hur dom är och vart dom är på väg eller har varit.

Nere vid Akerbrygge, på Rådhusplassen, finns det nästan alltid någon fotoutställninga av nåt slag.
I höst är temat "Hur synskadade uppfattar världen".
Att det som ingen ser, det som är ingenting faktiskt är någonting.
Hur de som inte ser annat än mörker uppfattar mörkret.
10 av Norges största fotografer hade fått i uppgift att tolka detta i bilder, efter att ha talat med medlemmar av Oslos Blindeförbund.
Sjukt häftiga bilder!
Det är så stört vad ett synfel eller en ögonsjukdom kan göra, trolla fram eller trolla bort stycken av världen.
Lägga dit effekter och fyrverkerier som inte finns.
Fel av mig, jag menar som vi "friska" inte ser!
Det är så konstigt när man börjar tänka ner sig i sånt där för alla ser ju vad dom ser, vare sig någon annan ser det eller inte.
Så hur kan man då avgöra vad som är verkligt eller ej.
Allt är ju möjligt så länge man inte kan bevisa motsatsen..

När jag spenderat lite tid vid dessa konstverk strosade jag sakta jäms hamnen, tänkte lite på min tid i Oslo och blåste ut kall luft genom munnen som blev dimma framför näsan på mig.
Det är kyligt ute nu, nästan vinter.

Det stod några prostituerade i ett gatuhörn på en bakgata.
Stackarna, dom ser så stenhårda och kalla ut.
Inte för att dom fryser (fast dom troligtvis gör det också) utan mera som kalla hårda människor.
För att klara av ett sånt jobb så måste man nog verkligen stänga av sig både psykiskt och känslomässigt.
Jag tänkte en konstig tanke när jag såg dem stå där och jag samtidigt gick omkring och frös och längtade in till värmen:
- Vad är värst för dem?
1. Att stå ute i ett gatuhörn, utmanande klädd i inte alltför tjocka kläder och frysa röven av sig en hel natt
eller
2. Att hänga med nån äcklig jävel hem och bli påsatt och samtidigt ligga och försöka tänka på annat - men ha värme runt sig?

I och för sig är äcklig värme antagligen inte värt det eller särskilt värmade alls.

Sen gick jag till tågstationen på Jernbanetorget, satte mig på en bänk där inne, låtsades att jag väntade på ett tåg och läste boken jag hade med mig i handväskan.
Skönt var det.
Efter det gick jag hem till vår varma lägenhet som nyligen fått sig ett element (!), kokade lite dansk röd pölse och käkade två korv med bröd till kvällsmat.

Riktigt niceig ledig dag utan stress eller press.
Sånt gillar jag! (Och behöver, framförallt)
Nu ligger jag i sängen, skriver lite, lyssnar på lite gammal musik och gör mest ingenting.
Jobb tidigt imorrn så snart blire lite läsa till och sen sova.

Idag saknar jag Alexandra Lagerhjelm till tusen!
Har kollat ALLA hennes bilder på facebook, den lilla lusen, hon lyste verkligen upp här när vi hade vår tid.


Frigiven.