Det blir för mycket för mig

Det kaxiga. Attityden.
Jag kände att all luft rann ur mig och plötsligt satt jag inte längre i den fulla matsalen utan mitt på golvet i mitt rum på en kudde.
Enda värmen kom från de tända stearinljusen i fönstret och det på skrivbordet.
Det var nog värmen som fick mig att inse det, att det blir för mycket för mig.
Den kalla kaxiga attityden, att dissa varandra och skämta grova skämt grodda av pikar.

Det kanske hör ihop alltsammans.
Jag kanske inte kan vara varm inuti och utåt (vilket fortfarande är jävligt svårt i sig bara det!) och mitt vanliga kaxiga jag samtidigt.
Hur ska jag kunna veta, när jag aldrig fått uppleva känslor och närhet på detta sättet? så ordentligt och ömsesidigt.
Jag kan till och med se på honom att han menar vad han säger och hade jag inte gjort det så visar han det fortfarande genom att vara nära mig.

Så länge jag inte fått detta har jag varit en person, samma hela tiden.
Orkar jag det längre?
Jag tror på mig själv och andra tillräckligt mycket nu för att veta att jag förtjänar all kärlek jag kan få.
Jag kan höra av andra att de tycker om mig av många olika anledningar och faktiskt tro på dem.
Är jag inte kaxig när muren inte behövs mera?
Jag blir fysiskt och psykiskt utmattad över att "dissa" folk med snabba, fyndiga kommentarer, det känns inte bra att göra det.
Inte nödvändigt heller.

Men vem fan är jag då?

Frigiven.