Varför kan jag inte sluta tänka negativt?
Borde jag lita på mina "bad feelings" eller är dom bara påhitt av min alltför tilltrasslade och komplicerade hjärna?
Det dumma är att min största och enda anledning till att hålla på och dividera såhär är att jag börjar tycka om dig på riktigt.
Såpass på riktigt att det skulle göra rejält ont om du slutade med det.
Jag är så förbannat rädd för det, för den känslan och den smärtan!
Jävla förflutet, jävla idioter som fuckat med min hjärna och mina känslor så jag inte kan bete mig som folk och bara vara glad!
Du sa att jag ska lägga ner de här tankarna, att det inte kommer bli illa.

Men känner du mig verkligen tillräckligt väl för att veta?

Eller är det helt enkelt jag som ser mig med mina ögon istället för dina?

Frigiven.