Jag vet inte riktigt.
Jag vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag kan förvänta mig.
Ändå har jag förväntningar och när det visar sig att du eller vi (eller vad man ska säga) inte lever upp till dem blir jag besviken och tar för givet att det handlar om mig.
Det gör att jag känner mig otillräcklig.
Och jag vill inte prata om det, jag vill inte ta upp dessa saker det handlar om, för då känns det som att du kommer ta det så personligt och jag vill inte lägga press på någon.
Säger jag något kommer vi känna press båda två.
Sen vet jag heller inte vad som är normalt eller inte eftersom detta inte är något som tillhör min vardag.
Och så försöker jag tänka att det kanske är jag som sänder ut någon slags signal som du går efter, men jag tror faktiskt inte att det är så.
Trött, trött, trött.
Så går det ut över alla andra runt omkring.
Jag är så DUM som inte kan hålla mina känslor i fack och schack!
Känner jag en sak så blandas det direkt med allt annat och så kan jag inte skilja på allt utan det som var menat för någon annan kan istället gå ut över en person som förtjänar det minst.
Jag vet inte vad jag ska göra, ibland önskar jag bara bort allting.
Det vore så mycket enklare då.
Eller kanske inte.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar