Nu har vi kommit så långt som till mitten av mars på det här nya året.
Jag vet inte hur det är med er, men när det har gått två och en halv månad sedan nyårsafton känner jag personligen att det är dags för lite vår.
Det luriga med mars månad är just att den lockar fram dessa känslor i en.
Skiner solen en dag kan du ge dig sjutton på att den värmer också.
Hittar du rätt husknut att placera din stol på kan du till och med ta av dig ytterjackan utan att frysa axlarna av dig!
Igår var en sådan dag.
Solen sken och jag och mina vänner utmanade den genom att sitta ute och dricka kaffe i bara t-shirt, med solglajjer på och kolla rätt in i det starkt skinande klotet.
Fräknarna på näsan förökade sig med en himla fart och fjärilarna i magen riktigt raceade omkring av vårkänslor.
Vi tog gemensamt beslutet om att detta var vårdagen som skulle få äran att innehålla årets första njutbara, soliga cykeltur.
Alla sprang åt varsitt håll för klädombyte och hämtning av kontokort och inköpslistor.
Planen var nämligen att, istället för att ta den enkla vägen till ICA-Grimslöv några kilometer bort, pressa myrorna ur arslet genom en härlig tvåmilare till Vislanda matbutik i det fina vädret.
Med pumpade däck och cykelkorgar på plats gav vi oss av nordvästerut.
Som alla vet kan det vara lite småkyligt med vinden i ansiktet när man cyklar fort.
Detta störde dock inte oss eftersom vi hade våra grymma solglasögon, tillräckligt för stora för att täcka större delen av våra ansikten, på.
Backe upp och backe ner cyklade vi tills det till slut var dags att korsa stora vägen.
Utan att egentligen tänka oss för fortsatte vi bara mot grusvägen på andra sidan. Så, istället för att följa asfaltsvägen tre kilometer till korsningen vi skulle till tog vi en dubbelt så lång omväg.
Detta hade inte inneburit några problem alls, om det inte varit för att våra cyklar var konstruerade för småsakta trampande på trevliga pensionärsvägar och inte djupa, dyblöta, kvicksandsliknande lervägar i grus- och småstensterräng.
Leendena krympte en aning de senare sex kilometerna medans mjölksyran i låren sakta men säkert ökade.
Men!
Det var vår, vi var ute och solen sken och vi fortsatte utan att klaga överdrivet mycket.
Plötsligt såg jag årets första pollen yra omkring i luften.
Vad mysigt! tänkte jag och vände mig mot mina cyklande vänner för att berätta om vårtecknet.
Innan jag hann yttra mig upptäckte jag att de vanligen så grön/gula pollenflugorna i år var vita.
"Kanske något typiskt Växjöträden?!".
När jag fick en pollenplutt på näsan insåg jag fakta;
- Det här var inget myspysvårtecken tidigt i mars. Detta var hårdlevrad, renavlad nordenvinter som vägrade ge med sig. SNÖ!
Inte nog med det.
Det slutade inte vid denna lilla vita snöflinga, nej nej, det började falla på allvar.
Och vårbrisen vi skyddat oss mot med våra stora solglas anföll på riktigt!
Visste ni förresten att det är uppförsbacke hela vägen till Vislanda?
- Vi vet.
Vi vet även att en cykeltur i snöstorm och kraftig vind inte är att rekommendera om man är mitt uppe i ett vårkänslostim - fjärilarna i magen dör direkt.
Eller, dör är väl att underdriva..
De snarare torteras och vanvårdas tills de inte orkar ta ett enda litet flax till utan bara rycker lite då och då.
Ryck så svaga att de inte kan representera liv, men ändå såpass tillstädes att de speglar det som en gång fanns där:
- Den Härliga Känslan.
Samt en nästan olidlig medvetenhet om situationen du befinner dig i i nuläget kombinerat med eländeskvoten i den.
Blöta ända in till benmärgen, med hårt åtdragna, uppfällda luvor och av vätan igenimmade solglasögon landade vi så småningom på Vislandas ICA.
En snabb shoppingtur och ett kvickt återfå-värmen-inkik på Ewa's Fik senare satt vi återigen, kämpandes mot samma oväder, på våra hjulbenta springare.
Tanken som hållit oss uppe hela den motsträviga resan mot Vislanda;
- att vi skulle få medvind och nedförsbacke på vägen hem, visade sig inte stämma.
Någon gång mellan mathandlandet och fikat hade vår gode vän Gud i Himmeln bestämt sig för att möblera om världen och vända varenda uppförsbacke MOT Vislanda till uppförsbacke FRÅN Vislanda.
Och bara för sakens skull hängde Herr Stormvind på Guds lilla inspirationsmoment och vände sig även han.
Med en cykelkorg fäst på vänster sida av pakethållaren, full av 50 kg mat, som sänkte min fart avsevärt förlorade jag kontakten med mina vänner, som drevs av kraften Hemlängtan, och fick kämpa på egen hand 20 meter bakom de andra två.
Skam den som ger sig!
Snart var vi framme vid motorvägen igen, skippade att göra om lervägsmisstaget och höll oss till den asfalterade vägen hem.
Nu var det bara några hundra meter kvar och slutet på årets första cykeltur var nära.
Vårkänslorna var sedan länge långt gångna, solglasögonen nerpackade och myrorna i rumpan hade omvandlats till bortdomnade muskler fulla av mjölksyra och alldeles förtidig träningsvärk.
Då plötsligt slutade det snöa, stormvinden lugnade sig och blev till en liten ljummen bris.
Himmeln sprack upp och vårsolen började återigen stråla.
Slutet gott, allting gott.
Visst fan kunde vår cykeltur blivit mer lyckad, men vi hade i alla fall ingen jävla tur med vädret.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar