Igår på soffan, tidig natt.
Djupa tankar och svåra ord.

Jag jämförde oss och mina rädslor med en klocka.
En av alla sekunder är jag.
Du är visaren som stannade till på mig och fann någonting du ville ha.
En slump.
Just då, den sekunden passade allt och vi valde varandra.
Det är en fin tanke. Så långt.


Människor utvecklas.
Tillsammans - det har vi gjort nu.
Men till hösten ska jag börja skola i Kristianstad. Du ska jobba någonstans i södra Skåne.
Vi kommer inte alltid ha tillgång till varandra.
I sommar har vi varit dem vi varit, gjort det vi gjort.
Du har sökt jobb och jag har jobbat med något som troligtvis kommer finnas med mig i framtiden också.
Alltså ingenting avgörande för min personlighet eller mitt yrkesval, dvs. ingenting som förändrat mig.

Det är där skräcken sitter; att med ditt nya jobb och min inte alltid så lätttillgängliga närvaro kommer det med allt det nya komma en förändring.
Nya arbetskamrater, nya arbetsuppgifter, nya intressen och prioriteringar.
Bra saker egentligen, och spännande såklart!

Men då är mina tankar ändå framme vid den där sista avgörande delen i hela självplågeriprocessen:
- Tänk om den dagen kommer då du utvecklats så mycket åt ditt håll, och jag fortfarande vandrar på min väg, utan att vi möter varandra.
Om du tickar förbi min sekund utan att förstå att den är speciell och rätt och istället landar på nästa.
En sekund som är den rätta för allt som varit nytt som blivit du.

Fy fan jag dör av att tänka detta!
Jag vill inte ens göra det men jag kan inte sluta plåga mig själv med att bara se dystra slut.
Jag kan inte sluta avspeciellicera mig själv, det bara fortsätter.

Jag sitter mittemot ett fönster och tittar upp då och då.
Varje gång min blick möter ansiktet i glasrutan blir jag lika skrämd.
Varför kan jag inte se mig själv?


Frigiven.