Hej hej bloggen forts.

Idag känns allting bättre.

Jag lyckades inse att det jag känner inte handlar om andra, det handlar snarare om uteblivna fokuseringen på mig själv och det jag behöver göra för att upperätthålla min självkänsla.
När den försvinner hittar jag genast fel med mig själv och förväntar mig att alla andra ska se dem också, och med det försvinna från mig.
Och när man är rädd att förlora någon så riktigt letar man tecken för att bekräfta att det man befarar stämmer.
Så dumt.
Särskilt när man, efter att ha öst ur sig alla rädslor och "fånat" sig inför denna person och gjort den sjukt orolig och ledsen, inser att "oj då, det här handlar om mig, inte någon annan".
Då känner man sig inte så särskilt snäll kan jag lova.

Men, när man vet vart lösningen ligger är den lättare att söka upp och det är det jag ska göra.
Sköööönt känns det nu.
Jag längtar efter mina kvällspromenader som uteblivit nu i flera veckor.
Att sitta och snacka skit med farmor och farfar en hel eftermiddag i trädgården och bara hälla i sig kaffe.
Att ligga i sängen och läsa en bok och lyssna på gamla vinylskivor som knastrar och skänker värme åt hela rummet och dränker en i mysstämning.

Jag längtar efter att kunna göra det jag känner för utan att behöva känna stress för något annat under tiden.
Att inte ha något i bakhuvet.

Det kommer bli bra detta :)

Frigiven.