Hej hej bloggen

Nu är jag tillbaka efter en lång tids lä.
Why?
För det är en fnurra på tråden såklart.

Vad är då problemet i lilla Idas liv?
Vad är det som gör att hon känner sig nere, ensam, övergiven, ledsen och deppig?
Har det hänt något tråkigt?
- Nej.
Har hon inga vänner runt sig?
- Jo, massa. Mer än vanligt!
Har det skitit sig mellan henne och Erik?
- Nej!
Finns det nååååågot att vara ledsen och deppig över just nu?
- Näe! Snarare tvärtom!

Hur fan lyckas jag då att känna mig gråtfärdig HELA tiden?!?!?!

Det spelar ingen roll vad han säger, vilka ord han använder eller hur långsökt jag inser att jag är, fortfarande så är jag helt inställd och bergsäker på att det ska skita sig.
Jag förstör för mig själv genom att inte tro på honom utan istället försöka övertyga honom att han inte menar vad han säger och känner.
Så lipar jag över det sen när jag är själv; att det jag säger stämmer, som en annan idiot.

Alla dessa känslor som är så starka, dom är så jäkla hemska och tar överhanden!
Dom bär mig vart de vill, jag får inte bestämma nånting.
Jag är så rädd för att allt ska försvinna så jag inte kan njuta av att det fortfarande är här. Jag försöker istället skynda på processen för att få fram det som förr eller senare kommer hända.

Jag jämför med sånt som hänt för massa massa år sedan, som är oväsentligt och inte spelar någon roll.
En kille som ljög om att han var deppig över nåt som inte hade med mig att göra, som mycket väl hade med mig och göra i slutändan.
Där satt jag och tröstade och peppade när det han tänkte på egentligen handlade om något helt annat.
Om huruvida han skulle göra slut med mig eller inte.

Så när han nu är nere och jag sitter och försöker peppa så känner min jävla skadade hjärna igen situationen och förväntar sig samma slut som den gången för ett antal jättemånga år sedan.
Och jag är så medveten om det!
I am! Men jag vet fortfarande inte hur jag ska göra något åt det!
Hur jag ska få bort de tankarna... jag vet ju att han aldrig skulle säga saker till mig som han inte menar..

Jag borde bara vara tacksam och glad, istället så går jag omkring och tänker att ingen tycker om mig egentligen, och säger de emot mig tänker jag bara på alla anledningar till varför dom inte borde göra det och intalar mig själv att det är jag som har rätt eller så småningom kommer få det.

Varför skulle ingen kunna gilla mig för den jag är?
För ett år sen hade jag jobbat bort de här tankarna och var lycklig.
Nu har jag ännu större anledning att känna glädje och kärlek, men allt jag gör är att tänka på allt jag har som kan försvinna och förmodligen kommer göra det.
Och det värsta är att jag vet att ju mer jag tänker på detta sättet, desto större chans är det att det händer i verkligheten också.


Frigiven.