Är du framme nu?

Oh my god jag är så jävla olycklig så tårarna hela tiden står på kö för att få rinna ur mig. Vad fan är det frågan om, varför är det såhär?

Det är nåt stort fel på mig just nu, allt är bara grått och svart i min värld.

Ibland träffar man en glad person och låter sig dras med i dens rus och skratt.

Men ensam, eller med någon som själv är nere, är jag DES TRUK TIV.

Jag letar efter mening.

Jag går till gymmet, men får lägga av för mina fötter är fucked up och smärtan tvingar mig därifrån.

Jag tittar på kärleken som söker sig till mig och vägrar tro på att den kommer hålla hela vägen fram. Tappa fart och tappa lust.

Jag blundar för allt det sjuka.

Allt det gamla.

Allt det återfallande.

Allt det jobbiga och nedbrytande.

Men ändå blir jag uppäten av det innifrån i alla fall.

Så onödigt att blunda, när det man försöker slippa se är tatuerat på insidan av ögonlocken.

Bort bort bort, vill jag, till ett ställe där det inte känns såhär.

Men så länge jag har mig själv med mig finns det ingen sån plats. För smärtan sitter i mig själv.

Och jag vet inte vilka medel som ska till för att tvätta bort den.

Frigiven.