Man ska inte skriva sådär

som jag gjorde i förra inlägget.

Att saker är bra, eller håller på att bli.

För idag känns det som allt annat än så.

Den enorma kursen i skolan inkluderar sånt som jag inte är intresserad av att läsa för fem öre. Vilket betyder att jag inte kommer förstå det.

Jag är sjuk, virus, ont i halsen-förkyld-trött och hängig, så får inte träna. Ingen träning = inga endorfiner som sprids i kroppen och gör mig gladare. Det som gjort mig gladare den senaste veckan.

Fan också, jag trivs verkligen inte här just nu. Är van vid att ha massa vänner omkring mig, och visst har jag vänner här också men det är på ett annat sätt. Vänner som antingen bor med sina killar eller i kollektiv med massa andra.

Jag bor själv. Med en sjuk katt. Alltid minst en sjuk katt.

Jag känner mig så ensam, nästan övergiven. Och telefonen är tyst hela tiden så det känns som att ingen bryr sig eller ens tänker på mig.

Så här sitter jag med en klump i halsen och undrar var jag egentligen vill vara, eller vem.

Inte lätt att medge. Svårt snarare. Det gör lite ont. Men värst av allt är att all den inspiration jag kände, den försvann. Nån gång mellan då och nu.

Vilket vrak jag är. Jag som trodde det tagit sig.

Klockan är halv nio. Nu ska jag äta en banan och dricka en kopp te, sen går jag och lägger mig.

För vad ska jag annars göra.

Frigiven.