La mig runt 19.00 igår, kunde inte sova, började tänka dumma tankar i flera timmar, kollade på nätet för att se om det var möjligt att mina tankar stämde.
Så, runt 22.00 satt jag med panik och skakade, halvgrinade, livrädd och ringde mamma och pappa för att bli nerlugnad.
Hade just tillbringat ett antal timmar med att analysera en dödlig sjukdom, se hur stor chans det var att jag hade den och till slut, med hjälp av mina enormt trötta tankar och internet, lyckats övertyga mig själv om att jag hade den.
Fy fan det var helt hemskt, det var så tydligt igår!
Idag undrar jag ju såklart vad fan jag höll på med, även om det någonstans i bakhuvet fortfarande bor kvar en liten tanke....
Pappa blev skitirriterad igår och sa att om det skulle vara såhär kan jag ju inte bo själv då.
Han har en liten poäng.
Jag måste skärpa mig.
Han hade skickat ett mejl sen också, om att jag är väldigt stark men jag måste sluta pressa mig, inse mina gränser och inte köra slut på min kropp totalt så fort som jag brinner för något.
Dela upp saker och ting och ta ett steg i taget.
Jag har insett att jag nog äter för lite också. Fokuserar för mycket. Det är inte bra.
Skrämmer mig själv.
Så, nyss i affären köpte jag BRÖD (som jag inte köpt på år och dar, utöver knäckebröd) och när jag kom hem tog jag en skiva och öste på jordgubbssylt.
Okej att man inte käkar några kolhydraten när man bara motionerar, men jag har verkligen kört stenhård träning på senaste, utan att öka matintaget.
Jag måste skärpa mig annars kommer det inte gå bra det här.
Okej om jag bara hade velat gå ner i vikt, men det här är faktiskt ett långsiktigt mål där jag hela tiden kommer behöva fylla på med energi för att öka belastningen.
Sluta kolla siffror, börja mäta muskler och kondition IDA.
Jag har nån bild av att jag skulle varit mycket finare om jag blev så smal som jag egentligen vill vara. Men egentligen... det finns ju så mycket mer.
Varför är det bara så svårt att tänka så när det kommer till en själv?
Frigiven.
1 kommentar:
Det intressant vad du har för bild av dej själv. "blev så smal som jag själv vill vara". Vad är egentligen tillräckligt smal? När är det stopp på det hela? Nöjer man sig någonsin? Och de med maten, tänkte på de också häromdan. Nu när vi tränar så som vi gör, vilket är ganska mycket, så måste vi samtidigt öka mängden mat. Titta på elitidrottare, hur mycket dom äter. Det är inte annorlunda för oss. Låt inte detta ta över dej ida, det ska vara en rolig grej, annars är det faktiskt inte värt det. En investering. Kram på dej min fina vän.
Skicka en kommentar