Man går där i sin egna värld. Tror på den och vet att alla har rätt till sin egna verklighet.
Tankarna snurrar i huvudet och även om du vet att saker är som de alltid har varit så är det något som inte stämmer.
Frågan är om det är hos dig själv eller andra problemet ligger.
Men vad kan du göra, mer än att gå den vägen du ser framför dig. Den uppenbara och kanske enda möjliga.
Du vet inte om du sjunker genom jorden om du viker av från den.
Eller vart du hamnar.
Man tar det säkra före det osäkra, även om det säkra i sig kanske inte känns som du själv längre.
När slutar det handla om dig själv utan istället om alla andra?
Jag far så illa av Breivik, att läsa om honom och inte minst över att se honom. Han ser ju ut som vem som helst, och han kunde varit det också. Om det inte varit så att hans värld, i hans huvud, är helvetet på jorden.
Sjukt nog inte för honom, men för alla andra.
Detta gör att jag inte kan sluta reflektera över tankegångar och åsikter, allas rätt att vara vem de vill och tänka och tycka vad de vill.
När går det snett egentligen? Vilka människor har i sig att drunkna i sig själva?
Någonstans måste det börjat, det som pressade honom över kanten, som tryckte ner pusselbitarna i hans mentalitet på helt fel ställe, kanske med våld.
Man vet ju aldrig, men jag tror inte man föds ond, jag tror på händelsers- och situationers inverkan på individen.
Alla har vi olika förutsättningar att klara oss i livet, och alla har vi svaga punkter och känsliga knappar som i olika mån tål att tryckas på.
När jag läser tidningar och nyheter, ser mig omkring och inser hur mycket skit det finns runt omkring oss i världen. Hur människor är som kameleonter som tar seden dit de kommer och gör nästan vad som helst för att överleva - även gentemot andra.
Då blir jag fan rädd på riktigt, och kan inte låta bli att tänka:
"Jag då? Hur långt går jag?"
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar