Mitt i min utrensning och sortering av papper och pärmar och gud vet allt, hittade jag allt som tillhörde mindfulnesskursen jag gick i våras.
En liten post-it-lapp sken extra stark och denna text hittade jag på dess baksida:

"I skogen finns en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse"

Jag skrev genast ner det i större format och nu ligger den nya lappen på mitt skrivbord.
En affirmation, eller vad man vill kalla det.
Men för mig kändes den meningen så hemma, och så rätt.

Vi är alla vilse, men när vi väl lyckas hitta tillbaka till vår väg (eller kanske hamnat på en ny väg?!) så kan vi ofta, när vi ser tillbaka till irrandet, konstatera att vi bär med oss någonting från det. Att vi fann nånting som betydde nåt, där i vilsenheten.
Det gör i alla fall jag.

Igår hade vi skolåretsårets första föreläsning. Kursstart med en ny föreläsare. Bland det första han sa var:
- Idag tänker jag anstränga mig lite extra för att ge er en aningens ångest. Ångest leder till utveckling, och det är dit vi vill komma!

Jag tänkte på min ångest som tar över mig ibland. Vad jag får ut av den, trots att den också gör mig väldigt illa. Kände mig faktiskt lite stolt då. Man växer och lär sig hela tiden. Och tur är väl det.

Nu ska jag fortsätta krya på mig, har nämligen världens förkylning som inte ger mig nån pluggro alls, vilket jag är in big need of!

Frigiven.