Ur dagboken:

Söndagen den 23e december

Livet som utbränd med en icke riktigt fungerande hjärna alltså… ibland får man bara skratta åt sig själv.

Bara nu denna vecka har en hel bunt med klantfel avslöjat sig. Jag fick exempelvis brev från inkasso, hot om att de skulle ta vidare ärendet till kronofogden. Why? Jo för enligt dem hade jag inte betalat hyran. Enligt mig hade jag det visst det. Efter mycket kraffs och tjaffa visar det sig att jag visst betalat hyran – men till min egen bank. Jag hade alltså betalt av extra på banklånet.

Sjukt jobbigt de två dagarna som jag fick stressa med detta, nu efteråt kan jag skratta lite åt det.

Dagens miss var ju pepparkakshuset. Detta hus som jag planerat och pratat om i flera veckor att jag skulle göra. Först dagen före julafton, idag, hade jag tid och lust att styra upp det. Och vilket sätt att styra på!

Nöjd var jag när jag hävt in alla delar i ugnen och de sedan låg färdiga på plåtarna och svalnade. Det stod i kokboken att man skulle kontrollera formen på dem med ritningarna och om degen hade flutit ut skulle man skära i kanterna medan de fortfarande var mjuka.

Jag gjorde som det stod, kontrollerade noggrant och la till och med märke till att degen faktiskt hade flutit ut. Antecknat. Sen inget mer. Att jag skulle skära till dem fanns inte ens i mitt huvud, jag nöjde mig med konstaterandet att; japp, här var det ojämt och utflutet!

Nästa upptäckt var att jag bara hade gjort ett halvt tak. I min bekvämlighet hade jag endast gjort en takritning och sedan skrivit ”x2” på den. Inget jag uppmärtsammade nu under proceduren. Jag skrattade lite och bestämde mig för att det inte gjorde något, vem kollar baksidan på huset anyway. Så det problemet var ur världen. Tills jag upptäckte nästa: jag hade bara gjort en gavel också. Haha, så, mitt numera färdiga pepparkakshus har en gavel och en takhalva av pepparkaka och en gavel och takhalva av papp! Jag klippte kartong och satte dit! Sure, inte lättaste att limma dit med socker och färgen är inte riktigt densamma, men, det funkar för en utbränd stackars hjärna.

Mitt pepparkakshus är inte vackert, inte någonstans. Men det har själ och BARA därför att jag gett det det. Jag gjorde hela familjen i pepparkaka också. Och två granar och ett staket. Sen förstörde jag det hela ännu lite till med min superotalang för sprittsande med glasyr, klumpigt och osammanhängande.

Bomull hade vi heller ingen så aluminiumfolie fick duga som underlag. Men vad gör väl det när de små pepparkaksfigurerna som föreställer mamma och pappa håller ett litet pepparkakshjärna mellan sig. Och de andra två, som föreställer mig och Jonna, också håller varsitt hjärta på var sitt håll. För våra hjärtan är inte här och firar jul med oss just nu, men är ändå med på ett hörn.

Och pepparkakskatten, som för sin del är större än alla de andra pepparkakorna! Vem bryr sig om propositioner när två stora gula nonstop till kattögon tar upp hela ens synfält?! Jag kan tillägga att katten Tissans avbild även fick en glad mun av glasyr. Eller kristyr, vad fasen det nu heter.

Jag avslutade kvällen med att göra en omgång knäck så farmor och farfar inte blir ännu mer besvikna på min oförmåga och icke samarbetsvilliga sjukdom. Dom förstår inte det där med utmattning riktigt… enligt dem är det väl bara att vila en liten stund, sen ordnar det sig. Men det är ju inte så tyvärr.

Även om det är det jag ska göra nu. Det är julafton imorgon och då vill jag vara en liten aning pigg, och lägger jag mig nu kanske jag får sova en omgång som räcker till en liten aning pigg.

Vi får se!

Men vem vet, efter allt socker och godis och deg jag tryckt i mig ikväll fast jag verkligen inte på grund av både det ena, det andra och den tredje anledningen, borde, så kanske jag ligger och sprattlar hela natten.

Summan av kardemumman är i alla fall att dagen började som en skithög och slutade som en någorlunda vältorkad röv. Och det är bra! Gonatt.