Det är konstigt hur veckorna liksom sjunker in i varandra när man inte har jobb eller skola under vardagarna. Helgerna betyder inget särskilt och det spelar nästan ingen roll om det är lördag eller tisdag.
I vilket fall så var det torsdag igår, en dag jag faktiskt är tvungen att hålla koll på eftersom jag träffar min psykolog då.
Varje torsdag klockan 13.00 har jag en timme på mig att få hjälp att reda ut det som snurrar runt i skallen på mig. Och fy vad glad jag är för det!
Han daltar inte, han är rak och ibland till och med hård. Men väldigt förstående och klok. Lite småknäpp ibland också men det är bara kul.
Jag har råkat ut för en del mindre bra psykologer och kuratorer i mina dagar. När jag var yngre, strax över 20-strecket, och mådde skit av olika anledningar fick jag nog och sökte för första gången upp någon att prata med.
Det stället jag gick till var något av en ungdomsmottagning och där visade det sig att receptionisten fick tillgång till allt jag berättade för psykologen, så när jag ringde och skulle beställa en ny tid så läste hon samtidigt på datorn det psykologen antecknat från det jag sagt.
"Nämen fy, din stackare vad har du varit med om och uuusch vad det måste varit jobbigt. Hur är det med dig nu, hur mår du idag?".
Omtänksamt, javisst. Men det hade väl ändå inte hon med att göra. Så, dit gick jag inte mer. Kändes inte tryggt att hela stället delade på mina berättelser.
En annan gång, några år senare, hade äntligen tagit tag i mig själv och lämnat det liv som jag inte trivdes med. Jag storstädade i mig själv och hade så mycket jag behövde bearbeta att jag, åter igen, bestämde mig för att prata med nån. På vårdcentralen fick jag tid hos en kvinna, bara några år äldre än jag själv.
Hon var SÅÅÅ... nä jag ska inte säga det ens.
Hon behandlade mig som en liten unge och jag kände mig så klappad på huvudet att jag inte visste hur jag skulle reagera. Vid andra eller tredje (det var i alla fall det sista) besöket blev det tyst en stund.
"Var det nåt annat du ville prata om" sa hon.
Jag kunde inte komma på nåt särskilt just då, på beställning.
Då betydde det tydligen att jag inte behövde gå där mer, enligt henne. Det var jättekonstig stämning och när jag stod i dörren och vi sa hej då försökte jag skämtsamt lätta upp lite:
- Vem vet, vi kanske ses igen, sa jag, och syftade på att jag kanske behövde komma tillbaka nån mer gång, trots allt.
- Jaa, sa hon,
- Då vinkar vi.
Som att jag skulle se henne på stan och gå fram och krama henne och prata som om vi vore gamla vänner.
Nä fy fanken. Dit gick jag aldrig igen.
Jaja, om dessa två var såkallade Hjärnskynklare så är har jag nu hittat det perfekta Hjärnstrykjärnet:
- Min nyvarande psykolog.
Och han kommer inte skicka hem mig för gott innan både han och jag tycker det att det är tydligt att det är dags.
Jag menar inte att låta lättkränkt eller småsint i de upplevelser jag beskriver. Jag har väldigt svårt för att både lita på människor och för att be om hjälp, så att bara ringa första samtalet och sen släpa mig iväg till mottagningarna väldigt svårt för mig. Därför blev jag väldigt avskräckt av dessa två exempel.
Men jag vet samtidigt att jag hade otur. Det är inte lätt att hitta en psykolog eller kurator som man trivs med. Det handlar om personkemi som med alla andra människor man möter. Du skulle inte anförtro dig åt vem som helst du mötte på gatan, eller hur?
Därför tycker jag det är jätteviktigt som psykolog att först och främst skapa förtroende mellan sig själv och patienten och faktiskt se till att ta reda på hur patienten är som person, INNAN man börjar gräva bland elände och jobbigheter. Lyhördhet!
Och psykologer utmärker sig inte över alla andra yrken, utan det finns, utan undantag, människor i VARJE bransch som kanske faktiskt borde rannsaka sig själva och komma fram till att Det här jobbet passar nog inte mig och min personlighet särskilt bra, det kanske är dags att söka sig mot något annat.
Råkar du ut för en psykolog/kurator/coach som du inte trivs med, som du inte tycker är duktig eller som faktiskt får dig att känna dig illa till mods, så var inte rädd för att gå därifrån. Var inte rädd för att göra den här personen besviken eller känna dig elak som inte vill fortsätta.
Du är där för din skull och för att du behöver hjälp. Kan den du kommit till inte bidra med något som får dig att må bättre så ska du stå upp för dig själv och gå därifrån.
Men ge inte upp!
Leta vidare, testa någon annan. Alla är inte likadana.Vissa kanske är bättre på att nå fram till barn, vissa kanske inriktar sig på unga tjejer, andra äldre män, eller kanske fördjupar sig inom speciella problem och områden.
Alla kockar har sin paradrätt. Alla restauranger har olika att erbjuda. Du testade det italienska köket, men alla kolhydrater gjorde dig uppblåst i magen. Ja, då kanske en grekisk restaurang med medelhavskost passar dig bättre?
Haha, metaforer i massor, men ni fattar. Ge inte upp, det finns hjälp att få och det finns INGEN SKAM i att söka hjälp.
Bara mod och ett steg i rätt riktning. Du förtjänar att må bra. Det gör vi alla!
Som min mamma sa, när jag tillslut var så nere i mörkret att jag inte fann nån mening med nånting längre och min läkare propsade på att jag skulle börja käka antidepp-piller. Något som jag vägrat, vägrat och åter igen vägrat hur länge som helst. Jag ville vara stark nog att klara mig på egen hand.
Mamma sa:
- Ida, du kanske faktiskt måste lita på nån annan för en gångs skull. Testa det här nu, det kan bli bra! Hade du haft järnbrist hade du väl inte vägrat äta järntabletter, eller hur?!
Nej, det hade jag inte. Och jag började ta de där antidepp-pillerna. Jag tar dem fortfarande och jag ångrar ingenting.
Vad är det egentligen som är "starkt" med att vägra ta emot hjälp? Som om jag hade vägrat att få benet gipsat om jag bröt det.
Nu hade jag stressat så mycket att jag till slut tappade förmågan att sova. Min hjärna kunde inte inte längre producera varken glädjehormoner eller sömnhormoner. Nu fick jag en tablett som hjälper den med detta. Som tillsammans med min psykolog och min sjukgymnast, fungerar som en del i min rehabilitering. Skitbra! säger jag.
Tabletterna gör mig inte lycklig på nåt sätt, men de hjälper mig att hantera livet och inte försvinna i mörkret medan saker och ting är jobbiga och tuffa. De ger mig tid att både skratta och gråta. Inte bara gråta.
Numera kan jag vara glad även om livet är helt upp och ner vissa dagar... ;)
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar