Att simulera en god självkänsla

DET ska jag göra nu.
Kolla här:

En god självkänsla innebär att man vet att man inte ÄR de misstag man gör. För det är man inte.

Jag är inte min stenhårda marmelad och jag vägrar att tycka synd om mig själv och tycka jag är kass, bara för att den är segare än klister.

Och jag tänker inte klaga över att bären inte kom till nån nytta, efter allt "besvär" jag hade med att först plocka dem, sedan greja med burkar, syltkok och kletiga grytor.

Eftersom:

- Jag hade kul under tiden och det gjorde mig gott att ha någonting att pyssla med.

Förresten har jag inte tappat hoppet om marmeladen helt. Som ni ser på bilden lyften jag burken genom att sticka ner en gaffel i marmeladen.

Igår gick inte ens det, för marmeladen var STENHÅRD. Alltså finns det vissa möjligheten att den mjukas upp ännu mer. Kanske..

Jaja, summan av kardemumman är i alla fall att inte misströsta, att inte känna sig dålig eller tycka att jag gjort någonting förgäves. För det har jag inte. Då hade jag ju inte satt igång att göra det från första början.

Man kan aldrig veta hur någonting ska bli innan det är klart. Inte ens om du följer receptet till punkt och pricka är det säkert att det blir som det står i kokboken (det där var förresten en metafor till livet i allmänhet).

Så, det enda jag egentligen kan göra nu är att

1. Ta tillbaka min rekommendation av boken Sommar på burk, från vilken jag följde receptet.

2. Öva mig på att inte ta så hårt på saker och ting och framförallt på att inte klandra mig själv. Det är inte farligt att inte lyckas.

3. Behålla lugnet. Det tjänar ingenting till att bli förbannad, klandra andra och sura en hel dag på grund av att det inte blev som jag tänkt mig. 

4. Inse att övning ger färdighet. Varför blev den så hård, var det för mycket socker? Och sen TESTA IGEN!

5. Göra något annat, kanske lättare, som piggar upp. T. ex. en utomordentligt god björnbärspaj!

TADAAAAH!

Och denna blev verkligen lyckad. 

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte gillar att baka, jag tycker inte det är kul och kanske skulle jag tycka det var roligare om jag var bättre på det (ni vet det där med övning), men jag är faktiskt inte intresserad av det.

Därför! Var denna smulpajen helt perfekt för mig. Enkel, snabb och fantastiskt god!

Jag bytte ut vetemjölet mot dinkelmjöl och tog fiberhavregryn istället för vanliga. Sen använde jag det naturliga sötningsmedlet stevia, istället för vanligt socker. 

Sedan jag blev sjukskriven har jag experimenterat mycket med maten, vad som kan få kroppen att må bättre och motsatsen.

Eftersom tröttheten i en utmattningsdepression är enorm och utan slut har jag upptäckt att "pigghetskryddor" och snabba kolhydrater är något jag måste vara försiktig med (kaffe och koffein i allmänhet, socker, vetemjöl, för mycket mjölk, mm). Annars lurar jag mig själv att jag är piggare än vad jag är.

För en frisk person kanske detta ibland kan vara till nytta, men för mig har det bara varit negativt och fått mig att må sämre

.Eftersom; jag för det första inte kunnat vila upp mig efteråt och ta igen den energin jag blivit av med.Och för det andra inte haft något extra energilager att ta från.

Jag har hela tiden legat på minus och den enda energi jag haft är den jag fått från maten. Det är den som fått mig att gå runt. Sömn hade jag knappt nån första halvåret. Sen när jag väl fick den gjorde den mig inte piggare utan jag kan snarare sova hur länge som helst, utan att känna någon skillnad, energimässigt.

Jag minns i början, när jag just flyttat hem till mamma och pappa här i Gullabo. Det var två nätter på rad då jag faktiskt lyckades sova några timmar. När jag vaknade den tredje dagen var jag i det stadiet att jag var så trött att jag skrattade åt typ vad som helst. Tänk er det. Den tröttheten som man vanligtvis får när man slagit ut och in på sig själv och inte kan tänka normalt längre.

Den tröttheten var ett steg upp för mig. 

Usch. 

Det värsta är att det var då det fortfarande ibland gick att skratta åt allt konstigt som skedde.

Därefter kom Det långa mörkret. Perioden då jag plötsligt kom på mig själv med att inte komma ihåg hur det kändes att skratta... Fy.

Nåja, det var inte det detta blogginlägg skulle handla om utan tanken bakom var faktiskt att utmana mig själv och en av mina största rädslor; att göra misstag (att vara dålig i mina och andras ögon).

Nu sitter jag här och har berättat om mitt misstag. Om hur jag på nåt sätt lyckades få min fina marmelad att få samma konsistens som en låda glass som legat längst ner i frysen ett år. Ungefär.

Och det är det jag menar med att Simulera en god självkänsla.

En självkänsla kommer inte bara finnas där helt plötsligt. Jag måste tillåta den till det. Jag måste tycka att jag förtjänar den, att jag förtjänar att må bra.

Hur ska jag kunna tillåta mig att tycka att jag är OK om jag inte tillåter mig att både misslyckas och lyckas?!

Hur kan jag uppskatta det ena om jag inte vet hur det känns att uppleva det andra?

Hur mycket är skrattet värt om man aldrig fått smaka på sorgen och tårarna?

Eller hur mycket kan man uppskatta ensamheten om man aldrig omgett sig av massor av andra människor. Och vice versa.

Allt har två sidor och vi kan inte välja bara en. Det går inte. Balansen måste finnas där och den går aldrig att hitta om man väljer att bara satsa på att fylla ena vågskålen.

Som vanligt, som alltid med livet, så är det inte enkelt.

Det är lätt att sitta och skriva om det såhär, men ni ska veta hur många misstag jag gjort. Och hur mycket jag klandrat mig själv för det. 

Hur varje miss för mig har varit ett tecken på hur dålig och kass jag är. Värdelös.

Och det kanske låter mesigt att jag är så nöjd över att jag varken blivit förbannad eller ledsen för att min marmelad inte blev som jag hade tänkt mig.

Men för mig är det flera steg framåt i min balansgång. 

Jag har fått tömma mina vågskålar helt och hållet under den här snart ettåriga resan, för att kunna börja om och fylla på från start igen på ett rättvist sätt. Som ni förstår så har ingen av dem särskilt mycket innehåll ännu. 

Och det är både konstigt, läskigt och härligt att inse att:

-  Hur svag jag än är just nu och hur långt jag än har kvar innan min våg klarar av att bära samma mängd tyngder som en frisk person gör, så har mina vågskålar nog aldrig vägt såhär jämnt.

Frigiven.