Bland flugsvamp och kattkompisar

Det är konstigt var naturen är lurig, ja, nästan lynnig, när det kommer till färger.
Det är som att moder jord inte kan bestämma sig för vad som ska stå för vad.
Eller så är det meningen att förvirra, vem vet.

Jag började tänka kring detta häromdagen när jag var ute och gick och fastnade framför en illröd, vitprickig, ståtlig flugsvamp. Hur vacker den var där den stod och lyste i mossan.
Färgen Röd. Mogen frukt, redo att plockas. Kärlekens färg, enligt vissa. Syndens, enligt andra. Stressframkallande i vissa sammanhang och varningens färg i andra.
Varför har så mycket så många olika betydelser?

Flugsvampens färg signalerar om gift. Men jag vill inget hellre än att ta en tugga, när den står där så röd och grann!
I fågelvärlden har hanarna starka färgskruder för att locka till sig honor. Lite som i människans värld, fast där gäller färgreglerna mest för tjejer, som jag uppfattar det i alla fall.
Men, hur är vi i grunden? Människan alltså. Vad betyder rött för oss? Vi har väl också varit på en nivå då vi inte kunde labba med flugsvamp och experimentera oss fram till att den är giftig.
Vi måste väl också gått efter färg nån gång i tiden?!






Det är ganska häftigt att vi förstår så pass mycket och vad det gör med oss.
Hade jag inte redan vetat att flugsvampen var giftig, då kanske jag aldrig hade uppskattat dess röda färg. Då kanske jag inte hade stannat och beundrat dess brokiga hatt och tyckt att svampen var vacker.
När man känner förståelse tillåter man andra sinnen att användas.


Ett annat exempel på detta som jag kan dra till med skedde för några veckor sedan, då jag även då var ute på en promenad.
Cirka 50 meter framför mig, på grusvägen, satt en svart katt.
Jag stannade och vi iakttog varandra, katten och jag.
Jag började kalla lite på den. Såg att den inte riktigt visste vad den skulle göra, hur den skulle välja att se mig. Om den skulle springa iväg eller inte.
När den tvekade satte jag mig ner på huk och fortsatte kalla på den.
Då tog den beslutet att faktiskt lita på mig och sprang mot mig, istället för iväg.

Efter att ha gosat ett tag på plats började jag gå igen och katten hängde med. Såpass långt att jag fick försöka bli av med den sen istället. Kisar på "stora vägen" är inge bra.

I vilket fall; direkt när kisen tog valet att komma fram till mig istället för att springa och gömma sig, släppte den sin misstänksamhet och rädsla och öppnade istället sina övriga sinnen.
Den kunde kunde inte veta att den skulle tycka om mig. Men den kunde först när den tog chansen vara öppen för att få ett positivt bemötande från mig (och upptäckte att jag var en rätt mysig, gosig typ att hänga med).

Tänk så många dörrar som öppnas eller stängs beroende på varje litet val vi gör i livet.
Så många härliga känslor, vänner eller upplevelser vi missar när vi väljer att vara rädda och springa och gömma oss.
Och tvärtom också, såklart. Men visst förlorar vi mer på att ta den lätta vägen än att våga chansa och ta ett modigt val då och då?!
Det tror i alla fall jag.

.

Frigiven.