Jag blev förföljd på min kvällspromenad..

De var tre mot en och trots att jag hade musik i öronen och verkligen gjorde allt för att undvika ögonkontakt och visa att jag ville vara ifred kunde jag inte komma undan dem. Fritidsbarnen.
Ett var värre än de andra:

- Vem är du?
- Ida.
- Vart bor du?
- I ett hus mitt emot affären.
- Varför det?
- Jag tyckte det var bättre än att bosätta mig i en låda.
- Jag tycker om dig!
- Jaså, det var kvickt..
- Det är för att du pratar som en elefantflicka.

Sen välte hennes sparkcykel och jag blev glad inombords.
WHO'S THE ELEPHANT NOW, BIATCH!?!




Ingen bra kväll för barn, med andra ord.

Och jag kan försvara mig med att alla dessa kids var mellan 10 och 12 år gamla och väldigt förföljande och enerverande, framförallt för ett redan påfrestat, ångestfyllt och uttröttat, idag extra utbränt sinne.

Frigiven.