Jag är en ekorre!

Ja.
Men istället för att samla nötter livnär jag mig på komplimanger. Får jag en fin komplimang brukar jag skriva upp den för att kunna suga näringen ur den om och om och om igen.
Om jag inte skriver upp den kanske jag glömmer bort den och då är det samma sak som att den aldrig funnits.
När komplimangen blir ord är det lättare att föreställa sig att det orden säger stämmer. Det är inte säkert de gör de annars, de där fina sakerna som ibland sägs om mig av andra.

Jag har alltid förstått att andra människors åsikter om mig är allt. Tycker andra att jag är bra, fin och rolig, då är jag troligtvis bra, fin och rolig. I alla fall just då.
Som alla vet varar inte en komplimang för alltid. Inte en kärleksförklaring heller.
Det är inte heller det jag tror jag när ibland läser de gamla, uppskrivna fina orden. Nej. Det som händer är att när jag läser dem kan jag komma ihåg hur det var då, när någon sa detta till mig och tyckte jag var bra. Och att jag kan uppnå det där igen. Den kanske kan tycka det fler gånger och säga det till mig så kan jag få känna mig lite bra, fin och rolig en stund och tycka om mig själv. Tycka att jag duger. Att jag är duktig och bra på saker.

Det här är ren och skär bullshit!

Men det är också det liv jag har levat, den verklighet jag trott på och allt jag har strävat efter.
Den ständiga bekräftelsen på att vara en "bra människa". Tillräcklig.
En otroligt låg självkänsla som förnekats genom ständig boost av självförtroende.
Tills det tog stopp.
Tills jag inte hade kraft till att anstränga mig mer.
Tills min kropp och själ sa ifrån och bestämde sig för att kasta mig stenhårt in i väggen, ner på bottnen och tvinga mig att åla runt i leran och mörkret tills jag förstod vilket jävla djupt och ohållbart vatten jag var ute på.

Livet är inte en ständig tävling.
Livet handlar inte om att forma sig själv utefter vad andra tycker och tänker.
Det handlar bara om att med tiden lära och förstå och till slut forma sig själv, hitta sig själv och lära känna den man är utan och innan så att man så småningom har listat ut vad som är meningsfullt och viktigt för en själv och för att man själv ska må bra.

Det tror i alla fall jag.

Igår förstod jag en sak.
Jag och min fina pojkvän hade ett långt telefonsamtal som från och till innehöll ganska tunga och jobbiga samtalsämnen.
Har man en psykolog, som jag har, som man regelbundet går till och luftar sina tankar, känslor och frågor hos, kan man ibland få höra svar eller åsikter som man inte riktigt förstår. Kanske inte riktigt håller med om.
Vilket är väldigt förvirrande, eftersom du litar på denna person som sitter där framför dig och ska vara din trygghet och hjälpande hand.

Men en psykologs ord är ingen allmän sanning, utan bara åsikter och tankar från en kanske ovanligt klok och insiktsfull människa. Som i grudnen är som vilken människa som helst; det vill säga formad av erfarenheter och händelser.
Det är inte alltid så lätt att minnas detta och just denna veckan satte min psykolog griller i huvudet på mig. Förhållandegriller om oskrivna regler och lagar.
Jag kände att jag var tvungen att ta upp det här med min pojkvän och det blev ett långt och viktigt samtal.
Som slutade väldigt fint.
Han gav mig ord som betydde så otroligt mycket och fick mig att känna en ohygglig trygghet (inte dåligt för att vara en person som sällan känner tyrgghet).

Fort som fanken rusade jag till datorn så fort vi lagt på och plitade ner dessa ord i ett worddokument. Spara Som. Klick.
Senare när jag gått till sängs började jag fasa för min ostabila dator som kanske skulle kollapsa när som helst. Då skulle ju dessa fina ord försvinna och jag kanske skulle glömma bort dem för alltid! OH NO!
Penna och anteckningsblock letades upp i raketfart.
Problemet var bara... att jag kunde inte komma på den exakta ordföljden.
Jag testa olika varianter och blev irriterad. Hur skulle jag nu kunna återgå till- och hamna i den perfekta stämningen som jag tidigare känt i telefonen då han sa dessa ord, om jag inte kunde komma ihåg dem korrekt?!

Efter ett ögonblicks panikkänsla lade jag penna och papper åt sidan och frågade mig själv vad jag höll på med.
Vad det var som egentligen var problemet här?
- Att jag inte kom på den exakta ordföljden i mitt citat?
Eller var det kanske nåt annat. Typ JAG och det jag höll på med just nu?!

Det slog mig plötsligt som en blixt från klar himmel:
- Betydelsen! Det är DEN som räknas. Det är DEN jag måste komma ihåg!
Inte stämningen i telefonen. Inte anledningen till varför han sa dessa fina saker. Inte just de exakta orden.
Nej, innebörden av dem.

Innebörden som var att han bestämt sig för mig.
Det är ju detta som betyder något! Det är detta jag ska komma ihåg!

Komplimanger och fina ord är ingen bekräftelsekälla.
Det är gåvor från andra människors hjärtan!

Frigiven.