Jaha världen, här har det varit lite knaggligt på senaste.
Jag skrev ju om mina antidepp-piller för ett tag sedan, hur jag halverat dosen och inte riktigt fattade vad som var vilket och vilket som var verkligt. Det har varit knivigt ett tag och väldigt upp och ner, men det känns lite som att jag börjar få bukt med det nu.
Min psykolog och jag pratade om hur jag skulle göra och jag kom väl nånstans fram till att det som varit värst sedan jag gick ner på halva dosen är att ångesten har börjat visa sig igen. Men oavsett när jag slutar med pillren kommer jag ju få kämpa mot den, så då kan jag lika gärna se den i ögonen nu och vinna den här oändligt långa "arga leken".
Jag lärde mig även en annan sak hos psykologen sist; att ovanor är alltid ovanor och man kan inte jämför sina egna med andras. När det kommer till vardagsvanor som man stör sig på hos andra och som andra stör sig på hos sig själv är inte den ena värre än den andra. Jag har stört mig på saker hos min kille, saker som är ganska harmlösa men ändå irriterande och stämningsdödande. Min egen värsta ovana är att jag skriker när jag blir sårad, ledsen, irriterad och arg.
Det största problemet är väl att när jag blir ledsen över något, eller besviken, så säger jag det inte direkt (på ett bra och ärligt sätt) utan jag går iväg eller sitter tyst och eldar upp mig själv genom att tänka på det som hänt om och om igen, tills jag slutligen EXPLODERAR. Och då är allt kört, då blir det inte trevligt alls och personen som får det över sig tror att jag är förbannad och elak som skriker, när jag egentligen är jätteledsen.
Fan så fel det blivit så många gånger!
Jag hade sån ångest för detta hos psykologen och jag sa till honom att det kändes som att jag var den elaka, eftersom min ovana var mycket hårdare och mer aggressiv än, exempelvis, Eriks.
Då sa han att en ovana är alltid en ovana oavsett vad den går ut på. Ingenting man gör av ondo, bara något man fortsätter göra eftersom man gjort det så himla länge.
Huvudsaken är att man inser att det är en ovana och att man försöker uppmärksamma den och göra något åt den. Alltså:
- Ta ansvar för den och sig själv.
Det kan vara lätt att säga till någon annan att påminna en om när man gör sin ovana, uppmärksamma en på vad man gör. Men i längden är det en latmaskprocedur som inte kommer göra att man slutar med sin ovana, utan bara lägger över ansvaret på någon annan.
Ingen annan ska behöva se efter dig.
 |
| Ser ganska fridfull ut här va. Skrikmonstret är gömt. Så nära men så långt borta... ;) |
Igår kväll insåg jag att på senaste tiden har jag sett allt med för stora ögon.
Alla de där små stegen har jag blickat förbi och jag har letat efter alla de stora skillnaderna. De tydliga förändringarna. De stora tecknen på att allt är på rätt väg.
Inte konstigt att jag mått sämre när jag gör så. Hur många gånger måste jag påminna mig själv om att det sitter i det lilla? Att det är i de små tingen som storheten sitter? Det friska.
Så, jag bestämde mig för att idag, här och nu, skriva ner lite småsaker som jag tidigare under min sjukperiod inte klarat av att göra. Kanske inte tidigare i livet heller.
Jag tänker påminna mig själv om att inte ta dessa ting för givet, att inte förlita mig på att allt bara blir bra utan faktiskt uppmärksamma jobbet jag gjort på vägen och delmålen jag kämpat mig till och faktiskt nått!
Here we go:
- Jag jobbar 50 % numera och jag orkar till och med gå en promenad framåt kvällningen, de flesta dagar.
- De dagar jag inte orkar gå en promenad på kvällen tillåter jag mig själv att ligga i soffan och läsa, eller kanske se på TV.
- Jag försöker tänka, och ibland viska för mig själv, varje kväll, att Jag är värd att bli älskad.
- En gång i veckan, de flesta veckorna, utför jag ett träningsprogram på sjukgymnastikens gym.
- Jag får inte ångest över att vara ensam hemma.
- Jag tycker om att göra saker på egen hand numera
- I helgen blev jag ledsen över en sak, men istället för att bli sur och grinig berättade jag hur jag kände mig och varför. Personen jag sa det till förstod, vi pratade om det och sen stegade jag bort från de negativa känslorna. Det är ett sådant framsteg!
- Mitt förnuft vinner oftare och oftare fighten mot ångesten och tvivlen.
- De senaste veckorna har jag antagit utmaningar som jag aldrig skulle vågat mig på tidigare.
- Det finns så många saker jag vill göra och klara av i livet och jag vågar drömma mer och mer för varje vecka som går, som jag klarar av.
- Jag känner mig mer hemma på jobbet nu än innan. Är mer avslappnad med personerna där. Det känns skönt.
- Ibland när jag har en bra dag är jag glad och skrattar och känner mig så härlig!
- I helgen var Erik här och vi hade det så himla fint, kul och mysigt hela tiden!
- Jag älskar clementiner av hela mitt hjärta och häromdagen köpte jag en SKITSTOR påse som snart är slut nu. Men när det tar slut finns det hur många påsar till i affären och det kommer det fortsätta göra i flera månader framåt!!!
- Jag är mån om mig själv och ser till att komma ut i friska luften, minst en liten stund varje dag.
- Jag är omgiven av människor som stöttar mig, som delar det jobbiga med mig och som glädjer sig så mycket för varje framsteg jag gör <3 p="">
- Jag känner sån LUST att göra saker. Små saker jag klarar nu och stora saker att göra sen.
- Jag har mer distans till mina mardrömmar nu än tidigare, de äger mig inte en hel dag som de gjorde tidigare.
- Jag återhämtar mig lite snabbare för var gång jag haft en dipp. Lite lite, men ändå snabbare.
- Och jag ger fanimig aldrig upp!
Sådär, där fick jag till en lista i alla fall. Och jag ska avsluta med att citera både min psykolog och sjukgymnast, innan jag läser igenom den:
"Lägg ingen värdering i den Ida. Den bara är, precis som den ska vara. Den är inget som kan vara bra eller dålig. Den bara är. "
Gör en sån lista ni med! Tror att vi alla behöver påminna oss om hur mycket vi faktiskt klarar av och gör egentligen..
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar