Idag har det hänt ett par grejer, några bra, några dåliga och jobbiga. Men det är bara en sak av dessa som jag tänker på just nu och som jag kommer se som en milstolpe i mitt tillfrisknande. Som något som är en så stor del av den jag är så jag absolut aldrig någonsin kan glömma bort den sidan av mig utan att börja må dåligt och känna mig halv.
Efter mitt psykologbesök i Kalmar idag valde jag att stanna till på sjukgymnastiken i Söderåkra och köra lite träning på egen hand.
Jag visste inte säkert om jag skulle orka, men jag ville testa, för jag kände någon typ av energi cirkulera i kroppen (om än lite) och den ville ta sig för någonting.
Efter ungefär en halvtimma låg jag trött och leende på en röd gummimatta, lyssnade på Heart of gold med Niel Young och kände hur svetten rullade runt i små kullerbyttor runt omkring på min kropp.
På pannan, ner i hårfästet och utöver hårbottnen. Mellan brösten. Längs ryggen.
Det surrade av ansträngning i benen och jag verkligen NJÖT av det medan pulsen tickade ner i takt.
Jag körde på crosstrainern i 20 minuter!
Först 10 minuters uppvärmning - 5 minuter framåt och 5 minuter baklänges.
Efter det knappade jag in ett intervallprogram och ställde in det på lättast möjliga motstånd i ben och armar och tid: 10 minuter.
Jag klarade det!
Under tiden jag körde slöt jag ögonen och såg skogen omsluta mig. Jag sprang i en lätt uppförsbacke och vinden svalkade mig i ansiktet. Träd och buskar syntes lite i bakgrunden med fokus på steget.
Alltså, jag körde på där på crosstrainern, blundade och storlog! Så jävla glad, för det kändes så verkligt! Och det kändes som att det lika gärna kunde varit i skogen, att min kropp hade velat och kunnat det!
Åh vad jag längtar..
Plötsligt hör jag nåt ljud. Jag öppnar ögonen och ser min sjukgymnast stå bredvid mig och småskratta, försöker få kontakt. Inte lätt direkt, jag var ju egentligen inte där (enligt mig, haha). Hon blev glad för min skull i alla fall, det var härligt att se och höra, för jag var så glad jag med.
Efter intervallrundan la jag fram en gummimatta på golvet, körde lite olika versioner av plankan på låg nivå (min nivå, med andra ord) med Katy Perrys "Roar" i hörlurarna. Fan vad stark jag kände mig just då. Inte i musklerna utan som Ida. Det var ett litet såkallat Halleluja-moment, kan man säga.
Nu ska jag ta resten av kvällen i isolering i soffan. Datorn, serier sen en dusch och så pang i säng.
Vill inte tära för mycket på den lilla ork som finns. Måste vårda och vila också. Det är ju så lätt att ryckas med i den härliga känslan och bara fortsätta köra på med det roliga och energikrävande, men har gjort det så många gånger nu och sedan fått värsta smällen efteråt, så försöker verkligen försöka tänka återhämtningen.
Det är svårare än vad man tror dock. Man måste liksom experimentera sig fram för att se hur mycket som behövs..
Well well, detta var i alla fall mitt lilla glädjetjut i textformat, var tvungen att få ut det på nåt sätt!
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar